Framåt, bakåt och stiltje

Försäkringskassan presenterar idag färska siffror för hur vi har betett oss här i Sverige under 2009. Hur vi använder skattepengarna har betydelse för hur jämställdheten ser ut och utvecklas.

Så här gjorde befolkningen i Sverige:
Föräldrapenning:
År 2009 betalades det ut närmare 48 miljoner dagar med föräldrapenning, varav 78 procent till kvinnor. Enligt FK har männens uttag av dagar har aldrig varit högre. Från att ha tagit ut 7 procent av de utbetalade
dagarna år 1990 tog männen ut 22 procent av dagarna under år 2009.

Dagar med tillfällig föräldrapenning för vård av barn
Av totalt 4,5 miljoner ersatta dagar under 2009 använde kvinnor 65 procent och män 35 procent. 2008 ersattes 4,7 miljoner dagar och kvinnor tog ut 64 procent och männen 36 procent.

Grattis till alla pappor och mammor som har bidragit till att Sverige har blivit lite mer jämställt och att lite fler barn antagligen kommer att växa upp med en uppfattning om att både mamma och pappa är föräldrar.

Närståendepenning (tex vid vård av anhörig)

Av totalt cirka 84 miljoner kronor i närståendepenning
år 2009 betalades 71 procent ut till kvinnor och 29
procent till män. Siffrorna för 2008 visade att de totalt 69 miljonerna gick gick 72 procent till kvinnor och 28 procent
till män.
Hur många arbetsår har kvinnor i jämställdhetens Sverige? Idag går det inte många år från att en del kvinnor är hemma med sina barn till att de ska börja sköta om sina gamla föräldrar. Siffror gällande anhörigvården är bekymmersamma och här behöver fler reflektera över konsekvensen för jämställdheten.

källa: www.forsakringskassan.se

Råd till integrationsministern!

Diskrimineringsombudsmannens (DO) har alltså till sist satt ner foten angående ärendet om det var rätt av ett vuxengymnasium i Stockholm att stänga av en elev som bar niqab.

Beklagligt nog har vår integrationsminister, Erik Ullenhag, i samband med DOs beslut valt att gå ut med att han vill ändra lagstiftningen så att den “gör att en rektor eller lärare ska kunna säga nej till heltäckande klädsel”.


I boken Slöjans Politik förs intressanta resonemang kring hur slöjan kom att bli en politisk fråga. I Holland var det ca 100 personer som bar burka när regeringen bestämde sig att förbjuda burka på offentliga platser. Att ett agerande från så få människor, som dessutom inte gör någon illa, bidrar till en lagstiftning och het debatt visar på att det inte är burkan som är problemet utan värderingarna kring burkan och Islam.

Jag skulle vilja råda Erik Ullenhag att bjuda in personer som bär niqab och prata med dem om hur man kan t ex betygsätta någon som bär nästan heltäckande slöja. Precis som man gör med intresseorganistioner för frågor som rör tillgänlighet för personer med funktionsnedsättning. Man frågar dem frågan berör. Man stiftar inte lagar över deras huvud. Att stifta lagar som får grupper av människor att känna sig segregerade och oönskade skapar mer främlingsfientlighet.

Bjud in till samtal Ullenhag!

Bjud in dem som har löst "situationen" och stirra dig inte blind på de som bara ser problem. Våga ta ställning för människors lika värde även i denna fråga.

Att följa sin tro borde inte gå emot en lag. Att inte vilja visa sitt ansikte ska inte vara en kriminell handling. Jag hoppas att Erik Ullenhag hör denna vädjan och tänker om i frågan.


p.s. En mer utförlig beskrivning och bedömning av DOs beslut kan du läsa här.

Våld mot kvinnor-en arbetsmiljö fråga!

Idag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor.

Förra året anmäldes 27 000 fall av våld mot kvinnor. Anmälningarna ökar varje år. Brottsförebyggande rådet uppskattar att det verkliga antalet fall är fyra-fem gånger högre än anmälningarna.

Här i Sverige är vi lite väl duktiga på att separera det privata från det offentliga. Så väl inom facket. Enligt statisk sker inte våld mot kvinnor främst på öppen gata eller mörka parker. Det sker innanför hemmets fyra väggar och förövaren är oftast någon som kvinnan känner.

Kvinnor är också arbetstagare på din och min arbetsplats. Men hur bemöter vi dem som kommer till jobbet med blåmärken som de inte kan förklara? Hur hanterar vi det som fackliga på arbetsplatserna?

Våld mot kvinnor är en arbetsmiljöfråga. Det som sker hemma påverkar en på jobbet. Och misstänker man att en kollega blir slagen hemma är det mycket viktigt och akut att göra något åt situationen. Börja då med att fråga henne om hur hon mår. Visa att du bryr dig och att du finns till hands.

Men som med allt arbete är det förebyggande det viktigaste. Se till att ha en plan på förhand så att ni inte står handfallna när det väl händer. Skriv i planen vart man kan vända sig. Utse gärna en kontaktperson som får kompetensutvecklas inom området och som vet hur man hanterar personer som är utsatta för våld. och för framförallt för en dialog med arbetsgivaren om handlingsplan.

Visst är det härligt att dela framgångar med kollegor men de goda kollegorna behövs som mest när man har det kämpigt. Vi behöver bli fler som ser och uppmärksammar när våra kollegor inte mår bra.

Karriärplanering

Jag jobbar med det jag har pluggat mig till. Det kan utåt se ut som mycket målmedvetet och ambitiöst. Men jag fick faktiskt mitt namn (kiandokht, som jag också heter) för att det skulle se fint ut på min läkarskylt.

När jag var lite svarade jag alltid på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" med "Ögonläkare". Inte för att jag faktiskt ville det, utan mer för att ha ett färdigt svar när frågan ställdes. Och alla blev ju så impade och nöjda över mitt svar. Så jag fortsatte med det.

Men att jobba inom vården pasar inte mig. Jag har flera månaders erfarenhet av arbete inom vården. och när jag insåg att jag inte ville bli läkare kom den stora karriärskrisen. Vad gör jag då? Mina föräldrar godtog endast följande titlar: läkare, arkitekt eller jurist. Tyvärr så lockade inget av dessa yrken. Så jag sökte till högskolan med hjärtat och då blev det socilogi. och sen intenationell migration och etniska relationer och sen genus.

Det var frågor som intresserade mig och jag ville kunna mer om. Det var frågor som tillskillnad från läkaryrket kunde få igång mig och få mina kinder att bli heta och mina underarmar svettiga. Jag vill förändra världen. Jag vet det nu. Och så har jag ett jobb som är mycket utvecklande och hjälper mig att kunna bidra med mitt till stacken. Men jag vill ändå göra karriär. Jag vill utvecklas och lära mig nya saker inom nya områden. Och då är det åter frågetecken om vart och åt vilket håll jag ska sträcka mig.

Jag använde nyss Unionens karriärcoachverktyg. Och det ställdes riktigt svåra frågor om vart jag vill och hur jag vill utvecklas.

Utveckling kan tydligen vara att fördjupa sig eller att stiga sidledes (som det hette). Spännande. Eller så växer man uppåt och får mer status. Men för vems skull är statusen och prestigen?

Om du inte har gjort karriärtesterna på Unionen så se till att ta dig tid att gå igenom det. Som medlem får du det gratis och just nu kan du vara provmedlem gratis i 6 månader. Passa på och prova du med!

A-bombens ständiga närvaro

Det som hände 1945 klockan 11.02 är ständigt närvarande under kongressen. Fred är temat på kongressen i år och Atombomben har nämnts så många gånger att den har fått en egen förkortning - A-bomben.

Innan jag kom hit till Nagasaki,var kärnvapen något som jag hört om på nyheterna och på FN-nivå. Det har alltid känts långt borta. Men här har vi till och med fått träffa en kvinna som förlorade hela sin familj (föräldrar och sju syskon)på grund av atombomben. 46 år efter kriget bestämde hos sig för att sluta förtränga det som hänt och berätta sin historia för omvärlden för att på det sättet förhindra att fler barn drabbas av samma tragedi som hon.

Två till fyra månader efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki beräknas 60.000−80.000 och 90.000−166.000 människor ha omkommit som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen skedde det första dygnet. Fortfarande idag, drygt 60 år senare, dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.

Det obehagliga är att atombomber är inte bara historia. Det byggs atombomber och kärnvapen och de provsprängs runtom i världen. Sedan 1945 har USA genomfört 1030 provsprängningar, Sovjetunionen 715, Frankrike 210, Storbritannien 45, Kina 45, Indien 6, Pakistan 6 och Nordkorea 1. Provspräningarnas strålningar har redan drabbat många människor men länder som utför sprängningarna beter sig ytterst ansvarslösa.

Obehaget gror i magen. Nagasaki var så gott som jämnad med marken när bomben föll. Detsamma gällde Hiroshima. Det får inte hända igen. Det får det bara inte göra.

Unionen tog steget längre än alla andra

Medan alla diskuterade jämställdhet utifrån kön i talarstolen och slog ett slag för hur viktigt det är med "genderequality", gick Unionens vice ordförande, Peter Hellberg, upp och höll ett personligt tal om vikten av jämställdhet men också om hbt-personers rätt att få vara sig själva på arbetsplatserna.

Här kan du läsa Peters tal.

"Jag heter Peter Hellberg och kommer från tjänstemannaförbundet Unionen i Sverige.

Jag har en arbetskamrat som under flera år levde med hemlig identitet. Det han gjorde när han var ledig dolde han på jobbet. Han berättade aldrig vad han gjort i helgen, vilka han umgicks med eller hur han haft det på semestern. En dag bestämde han sig för att prata med en arbetskamrat (som han litade på) om sin situation och blev uppmuntrad att vara sig själv även på jobbet. Han tog mod till sig och berättade för sina närmaste arbetskamrater att han är homosexuell. Hans arbetskamrater tyckte att han var modig som berättade, men sen var frågan ur världen. Det var ju hans arbetsinsats som räknades på jobbet, inte hans sexuella läggning.

Mänskliga rättigheter kan betyda olika saker för alla oss som är samlade här i dag. Men enligt Förenta Nationerna betyder det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Det betyder att varje människa har rätt att vara sig själv och bli respekterad för den man är oavsett
- vilken hudfärg man har,
- vilken religion man utövar,
- vilket parti man röstar på
- vilken människa man älskar


Unionen arbetar aktivt för att arbetslivet ska vara till för alla. Det kan handla om att den som har ett funktionshinder har rätt till hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Eller
att den som är homosexuell inte ska behöva smyga med sin kärlek.

Men det finns också andra orättvisor som vi behöver lyfta fram och jag ska nämna ett exempel som Unionen arbetar med.

I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, och sämre karriärmöjligheter. Detta skedde trots att Sverige hade en av världens bästa lagstiftningar på området. Sedan dess har vi gjort undersökningar och frågat våra medlemmar vilka möjligheter de har att kombinera sitt arbete med föräldraskapet. Utifrån våra undersökningar har vi sedan lyft fram brister och kommit med förslag till förbättringar. Ingen ska ha sämre förutsättningar i arbetslivet eller bli diskriminerad för att man bildar familj och får barn, det är en mänsklig rättighet.

När jag står här idag är det i förvissningen om att de mänskliga rättigheterna är en viktig del av vårt globala fackliga arbete, rätten att vara den man är oavsett hudfärg, kön, ursprung eller sexuell läggning och könsidentitet, funktionshinder, eller att man vill skaffa familj.

Och när jag åker hem till mitt arbete igen så känns det bra att kunna berätta för min modiga arbetskamrat att UNIs kongress i Nagasaki har slagit fast att fackföreningar världen över kommer att arbeta aktivt för allas lika rättigheter och värde.
"

Mitt gränslösa jobb

Jag sitter här på Uni-kongressen i Japan och är mitt i det gränslösa arbetslivet. Vi är ca 2500 personer som har samlats här för att tillsammans förändra situationen för arbetstagare runt om i världen.

Här finns unga, gamla, kvinnor och män från 87 olika länder. Vi är många som på olika sätt håller kontakten med omvärlden och kontoret hemma via olika medier. Många sitter med sina datorer eller telefoner och är konstant uppkopplade. Själv skriver jag blogg, twittrar eller lägger upp bilder på Facebook härifrån har redan hittat andra mötesdeltagare och vi hjälper varandra att sprida det senaste om kongressen. Jag har senast hittat en som sitter i Leon, Schweitz och håller sig ajour därifrån om vad som händer på kongressen här.

I lördags började kongressen med kvinnokongressen och i tisdags började stora världskongressen. Dagarna börjar klockan 09.00 och avslutas med brobyggarmiddagar tillsammans med andra fackförbund. Gränslösheten finns och syns överallt. Här stämplar ingen in och ut. Man är konstant närvarande för att hinna med och få med så mycket som möjligt. Det här ju ändå 3:e världskongressen och nästa är först om 4 år.

Det gränslösa arbetslivet är här och jag vet att många hellre vill ha gränslösa arbeten. Men jag tänker också på alla som åker hem härifrån och fortsätter i samma tempo. För att det gränslösa arbetet ska fungera krävs att långa arbetsdagar kombineras med korta arbetsdagar. Att det finns tid och möjlighet till reflektion och återhämtning.

Dagens wow: Globalt ramavtal

Jag är Japan på Uni-kongressen. Uni är världsfacket för tjänstesektorn.

Idag kl. 11.30 (lokaltid) var det möte om Ikea idag. Ikea har visat sig vara intresserad av att teckna ett sk. globalt ramavtal.

Ett globalt ramavtal är en bindande överenskommelse mellan ett globalt branschfack och ett multinationellt, tex Ikea, som i avtalet förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter i arbetslivet. Idag finns det drygt 40 globala ramavtal.

Syftet med ramavtalen är att lägga ett gemensamt golv för alla arbetsplatser och underleverantörer.

Genom de globala ramavtalen förbinder sig företagen att följa att de olika ländernas lagstiftning om minimilöner och arbetsvillkor, Företaget förbinder sig att respektera rätten att bilda fackföreningar och att förhandla kollektivt, de ska motverka tvångs- och barnaarbete, och motverka all diskriminering. Alla fackföreningar som är verksamma inom koncernen ska gemensamt arbeta för att mänskliga rättigheter i arbetslivet efterlevs. Skanska, SKF, Hennes & Mauritz, Duni och SCA är exempel på svenska företag som har sådana avtal.

Unionens arbete för föräldravänliga arbetsplatser sprider sig

Gun Karlssons, ledamot i Unionens förbundsstyrelse, höll nyss tal på
UNIs kvinnokonferens november 2010


Dear sisters,
My name is Gun Karlsson from the trade union Unionen, from Stockholm, Sweden. I am happy to meet you all and thank you Nagasaki. And now I will speak in Swedish.

När jag får besök från andra länder får jag ofta höra att de är förvånade över att det är så många män som, utan en kvinna vid sin sida, är ute med små barn i barnvagn. ”Var är alla mammorna?” undrar mina besökande vänner förvånat.

Det har gått över trettio år sedan Sveriges riksdag införde en föräldraförsäkring. Den innebar att de svenska männen, som de första i världshistorien, fick rätt till betald ledighet med sina barn. Försäkringen har blivit ett viktigt inslag inte bara i jämställdhetspolitiken utan också i välfärdspolitiken och bygget av Sverige som en välfärdsstat. När försäkringen infördes år 1974 betonades att den ”är en viktig markering från samhällets sida att pappan och mamman delar ansvaret för barnets omvårdnad” samtidigt som den lediga mamman och pappan skulle kunna behålla en inkomst.

Jag vet att mitt arbetsliv påverkas av mitt privatliv. Och tvärtom. Och precis på samma sätt är det på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

- När män och kvinnor delar på ansvaret för barnen så kan man undvika att kvinnor halkar efter i sin löneutveckling och karriär och hennes möjlighet att så småningom försörja sig på sin pension ökar
- När både män och kvinnor tar ut sin föräldraledighet kan inte arbetsgivaren betrakta kvinnor som ”riskarbetskraft”



I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, ofördelaktiga förändringar av arbetstiden och sämre karriärmöjligheter. Sedan dess har vi gjort ett antal undersökningar där vi frågat våra medlemmar om vilka möjligheter de har till flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån, om man lägger möten på tidigare morgnar och sena kvällar. Kort sagt: vi har kartlagt om arbetsplatserna är barntillåtna eller inte.

Vi jobbar för tryggare anställningar så att fler vågar skaffa barn. Vi arbetar för att de anställda ska få kortare arbetstid och mer inflytande över förläggningen av arbetstiden. I detta ingår en attitydförändring så att graviditet, barnafödande och föräldraskap uppfattas som något positivt, utvecklande och värdefullt även i arbetslivet. Utifrån våra undersökningar lyfter vi fram orättvisor och brister. Vi kritiserar dem som kritiseras bör, arbetar mot orättvisor och strävar efter att vara närvarande, starka, drivande och utvecklande på arbetsplatserna där vi har medlemmar. Men vi väljer också att lyfta fram positiva exempel och hylla dem som hyllas bör. Med utmärkelsen ”Guldnappen” har vi under sju års tid lyft fram ett företag som på olika sätt bidrar till att underlätta för de anställda att förena arbete och föräldraskap. (Den första Guldnappen gick för övrigt till IKEA år 2003)

I Sverige har vi kommit långt på många sätt, men mycket återstår. Man blir inte mer jämställd för att man drar barnvagnen en solig söndag eftermiddag. Nej, det krävs ansvar och engagemang för att man ska kunna säga att man delar lika på ansvaret för familjen och möjligheten att göra karriär. Att båda föräldrarna har samma rättigheter till barnen OCH jobbet.

Salsakurs istället för jobb?

Hon heter Sima, är 50 år och bor i Malmö. I dessa dagar gömmer hon sig själv och sin familj i lägenheten i Kroksbäck för att undvika att bli skjuten.

Att sitta inomhus med persiennerna nere påminner henne om kriget i det land hon en gång lämnat. När det hördes varnningssirener så mörklades stora delar av staden. Där satt hon gravid i mörkret och hoppades på att bomberna inte skulle falla på några människor. Efter varje mörkläggning var köerna långa till den lokala publika telefonkiosken. Alla ringde runt till sina nära och kära och skulle förhöra sig om de hade klarat sig.

När hon sitter i sin lägenhet idag, undrar hon vad hon gör i Sverige. Sverige sökte hon sig till för att hon tillhörde oppositionen. Här skulle hon äntligen få leva i en demokrati med yttrandefrihet. Här skulle hon få utbilda sig och arbeta.

Det land hon lämnat hade i fem år fängslat och torterat henne. De tog hörseln i ena örat och lämnade henne med synliga och osynliga ärr.

Men hon är stark Sima. Hon ger inte upp. Trots den knappa ekonomiska situationen i hemlandet lyckades hon ta sig därifrån till Sverige. Hon bodde hos systern och hennes man tills hon fick egen lägenhet. Och så småningom lyckades hon samla sin familj och både sonen och maken lyckades komma till fria Sverige med hjälp av FN.

Nu hade hon fått en chans till omstart. I Sverige fanns demokrati och stora möjligheter till att studera. Något som hon länge velat men inte haft möjlighet till. Hon tog sig igenom sfi:n med bravur och på kort tid. Hon var ivrig under sfi-utbildningen. Hon ville ju klara av det snabbt så att hon skulle påbörja en utbildning som skulle ge henne jobb. Ett jobb som skulle få henne och hennes familj att kunna stå på egna ben och inte vara ekonomiskt beroende av staten. Hon ville göra rätt för sig och känna att hon äntligen kunde hitta en bas i det nya landet.

Så snart sfi:n var avklarad hörde hon av sig till olika studievägledare för att se vilka KY utbildningar som skulle resultera i jobb. Det som utlovades och som intresserade henne mest var Livsmedelsteknisk utbildning. Hon sökte och kom med. Två år tog utbildning och hennes självförtroende växte. Visst var det svårt med den avancerade svenskan och att hänga med, men hon klarade det! Nu hade hon en titel och arbetsmarknaden stod inför hennes fötter.

Det är ett och ett halvt år sen Sima slutade studera. Hon har strålande betyg från praktikplatser med varma rekommendation men ingen vill anställa. Genom arbetsförmedlingen har hon erbjudits coacher av olika slag. Den ena tog henne runt på idrottshallar i Malmö för att visa var man kan syssla med friskvård. Den andra ville att de skulle göra utflykter till olika stadsdelar. Droppen kom när en coach tyckte att de skulle anmäla sig till en salsakurs. Då hörde hon av sig till AIC (Arbete och Integrationscentrum) och sa att hon vill ha ett jobb, inte dansa salsa! Några veckor senare får hon besked från arbetsförmedlingen att hon måste praktisera i 5 år för att få ett jobb.

I början sökte Sima jobb i Skåne. Men med tanke på den växande desperationen har hon utvidgat sitt sökningsområde. Men ändå ingenting. Hon har ingen arbetslivserfarenhet heter det. Ändå har hon strålande betyg från sina praktikplatser.

Nu är hon i socialförvaltningens händer. Hon måste visa papper på att hon söker 10 jobb i månaden. Vilket hon gör. Hon vill jobba med det hon studerat, men hon blir mindre hoppfull för var dag som går. Hon vill jobba, men hon får vända sig till coacher som vill hjälpa henne uppdatera cvn för hundrande gången.
Livet är tufft i Malmö för Sima. Mycket har blivit bättre för henne i Sverige, men hon blir förnekad av den svenska arbetsmarknaden gång på gång. Hon tycker att det är ett hån att höra integrationsministern prata om att jobb är vägen till integration. Hon får ju inget jobb, hon får erbjudanden om salsakurser och studiebesök. Men hon ger inte upp. Hon får inte ge upp! Sverige är ju ett drömland. En demokrati med yttrandefrihet. Här kan man gå säkert på gatorna och här finns fungerande system som ser till att de som kan och vill jobba också får göra det.

Gränslösa föräldrar - en studie om föräldraskap och arbetstid

2009 svarade 7 av tio bland Unionens chefsmedlemmar att flexiblitet i arbetstid underlättade livspusslet för småbarnsföräldrar.

Jag blev nyfiken och ville veta, hur män och kvinnor använder sin flexibla arbetstid. och resultatet kan du se härnedan eller läsa rapporten is in helhet på www.unionen.se

Det råder ingen tvekan om att inflytande över den egna arbetstiden är
väsentligt för föräldrar. Flexibiliteten gör det enklare att lägga pusselbitarna
i familjens vardag.

Flexibiliteten är däremot inte den enda lösningen för ett föräldravänligt
arbetsliv. Även när båda föräldrarna har flexibla arbetstider och kan
anpassa sina tider efter familjens behov, så går ändå mammorna ner i
arbetstid för att hinna med det obetalda arbetet hemma. Det är också
hon som tar ut längst föräldraledighet. Det könssterotypa beteendet påverkas
med andra ord inte av arbetstidens flexibilitet.

Det är också svårt att se om uttaget av föräldraledighet har ett tydligt
generationsmönster.

Att få barn gör att både mammor och pappor får mer att göra hemma.
Kvinnor använder dock sin tid mer till hemmet och barnen medan en
del män/pappor använder sin flextid till att jobba mer. Fler timmar på
jobbet för honom kan också öka det obetalda arbetet för henne.

Då vänner och tid till egna aktiviteter såsom friskvård får lägre prioritet
i och med barnens ankomst är det desto viktigare med god arbetsmiljö
och möjlighet till friskvård på arbetstid. Betydelsen av detta är ännu
större om föräldern skulle vara ensamstående.

Det obetalda arbetet binder kvinnorna till hemmet och gör det svårare
att göra karriär. Många kvinnor känner sig tvungna att gå ner i arbetstid
för att hinna med hemarbetet, männen känner inte samma tvång.

De gränslösa föräldrarna behöver mer än flexibilitet för att bli fria från
de könsstereotypa beteendemönstren som styr deras vardag och som
kan begränsa deras karriärmöjligheter.

Problemet är "Mångfald"

Det var en chock att gå från teoretiska studier på högskolan till att jobba praktiskt för jämlikhet. Praktiskt verktyg för att skapa och bidra till ett jämlikt samhälle, det fick man fixa bäst man kunde när man kom ut i arbetslivet.

Och idag, efter att ha jobbat i ca 6 år som likabehandlingsspecialist kan jag säga att etnicitet är det svåraste och mest tungrodda området bland alla diskrimineringsgrunderna när det gäller praktiskt arbete. Jag har mött på många olika sorters hinder i arbetet och trots att jag har letat så har jag inte hittat något arbete för minskad rasism som faktiskt har gett något resultat. Det är också svårt därför att alla har sina ”tyckanden” och tror att likabehandlingsfrågorna är något som man bara kan tycka till om. Det kallas ju ofta för mjuka frågor av samma anledning.

När jag började jobba för jämlikhet och likabehandling var det inne att prata om mångfald. Diskriminering lät så negativt, sa man. Vi skulle prata i positiva termer och på det sätt lyckas. Och inte var jag sen att börja använda mig av det. Positivt är ju bra och gud vet att det behövs positivitet i den här branschen för att orka med jobbet.

Men det begrepp som Mångfald som har sänkt arbetet mot rasism. Att göra begrepp diffusa och ta bort fokus från problemet bidrar inte till ett öppnare samhälle.

Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna är väldigt vikigt för att komma åt den växande rasismen. Men det får inte gå under begrepp som inte tydligt pekar på vad problemet är. Jag vill påstå att det är genom att påstå att vi vill ha mångfald istället för att säga att det är rasismen som vi vill få bort, som vi har hamnat där vi är idag.

Rasism och skapandet av Vi och Dem är ett stort hinder för gemenskapen överallt. Och jag antar att det är på grund av diverse märkliga uttalanden som: ”Men när ska vi börja prata om den omvända rasismen mot svenskarna” som det har kommit till uttryck som mångfald. Då backar man och använder snällare termer och då försvinner fokus.

Fokus bör vara hur vi skapar ett starkare Vi. Att fokusera på varför De inte vill skaka hand, eller varför De måste täcka sitt hår skapar en känsla av att De gör fel. Och när De har utpekats tillräckligt många gånger så har det blivit en sanning att De är olik oss. Det är då lätt att säga: Men de vill ju inte integreras. De vill inte anpassa sig. Och då har man också intyg på att det är De som är problemet.

Det är också därför som Mångfald inte är ett bra ord för det antirasistiska arbetet. Vi måste börja flytta fokus från att vara positiva till Mångfald till att inse att rasismen är ett faktiskt problem i Sverige och nu har det dessutom fått ett tydligt ansikte genom SD i riksdagen med tydliga rötter i nazistiska rörelser.

Mentorprogram och andra projekt för att höja Mångfalden är dessvärre projekt som inte har bidragit till minskat rasism i Sverige. Jag hoppas att de som startar projekt i ren desperation över att vilja göra NÅGOT mot rasismen, tänker sig noga för vad det är de vill ha. Sluta vara snälla och positiva! Bort med mångfaldsarbete in med tydligt antirasistiskt budskap för ett starkare gemenskap och Vi-känsla.

Ut ur gropen, bortom dimhöljet

Sanningen är inte att rasistiska partier inte släppts in i debatten. Sanningen är att vi är inte kallar saker och ting för sitt rätt namn i rädslan att någon ska känna sig illa till mods. Inte ens SD som är ett öppet rasistiskt parti med anor från nazistiska rörelser kallas för rasistiskt. Dagens ledare i DN vill tillexemple väldigt tydligt påpeka att "det är inte rasism, det är främlingsfientlighet". Varför?

Att skapa ett samhälle baserat på Vi och De är en mycket väsentlig del i den rasistiska retoriken. Jag vill påstå at vi redan innan valet har haft flera partier som har bidragit till den rasistiska retoriken och därmed skapat berättelser om Sverige och Sveriges befolkning som inte stämmer.

Idag är det inte bara Sverigedemokratera som säger att ”Det kommer hit för många invandrare”. Dessa personer finns överallt. Det är långt mer än SD anhängare som tycker att burkan (som bärs av ca 60 personer i Sverige) är på allvar ett hot mot demokratin eller att ”Vi kan ju inte ta emot hur många invandrare som helst.”

Jag menar att även om Alliansen vägrar att samarbeta med SD så kommer den framtida politiken att präglas av rasistiskt retorik där personer med utländsk bakgrund ses på som problem och där olika krafter vill "säga sin sanning om" Invandringens problem.

Ett parti för fri invandring och human flyktingpolitik har idag svårt att vinna röster. Inget parti gick till val med budskapet att vi ska ha en humanare flyktingpolitik och ett mer solidariskt Sverige. När det kommer till invandring och flyktingmottagandet handlar det allt som oftast om att stänga gränserna och nya restriktioner för flyktingmottagandet istället.

Det har inte funnits någon antirasistisk rörelse i Sverige på väldigt många år, om någonsin. Det är inte för att vi inte har rasism. Det är för att rasismen har bubblat under ytan och nu med ett rasistisk parti i riksdagen har vi snarare ett bevis på vad som har försiggått medan antirasistiska rörelser har splittrats, anslag för antirasistisk verksamhet har dragit ned, tidningar har lagts ned och kampanjer mot rasism förlöjligats.

Sanningen om Sverige 2010 är att vi har fallit in i rasisternas grop som de har grävt för oss. Och rasisterna är bland oss. Rasisten kan lika gärna rösta vänster som höger idag.

Den rasistiska retoriken har tagit över humanismen. Vägen tillbaka upp från gropen är lång och kommer att vara full av smärta. För det gör ont att höra någon som man vet är emot ett rasistisk parti använda sig av den rasistiska retoriken såsom: ”Men ag tycker ändå att det kommer hit för många invandrare”. Det är också en del av den rasistiska retoriken att tro att personer med utländsk bakgrund inte skulle kunna bli färgade av den rasistiska retoriken och hålla med om rasistiska uttalanden. Det är mycket som behöver byggas upp. Det är många lögner som måste rensas bort. Det är många sanningar som behöver komma till.

Vi behöver vara otroligt många och otroligt starka när vi gräver oss upp ur gropen. Vi behöver tillsammans bygga upp en stark antirasistisk rörelse som levererar riktiga sanningar om människovärdet. Vi behöver en antirasistisk rörelse som talar om vilka berättelser och vilka människor som är verkliga i Sverige 2010.

Shabnam i paraden

Lördag, Prideparad.

Längst bak i Unionens tåg i Prideparaden ser jag en person som bär en Unionenflagga och jag blir nyfiken på henne i och med att jag inte har sett henne tidigare.

Det gick förvisso en hel del personer i Unionentåget som jag inte kände igen, men det var något i hennes uttryck som gjorde att jag tillslut gick fram och pratade med henne.

Shabnam visade sig inte alls vara Unionenmedlem. Hon var till och med medlem i ett annat fack, men i och med att de inte fanns i tåget och hon tyckte att det var viktigt att stoppa homofobin på arbetsplatserna hade hon bestämt sig för att gå i Unionens tåg.

På Shabnamns jobb var homofobin öppen. Senast i fredags hade hon åkt bil med en kollega som under nästan en halvtimme hade förklarat om varför det är fel och onödigt med Pride. Hanna hade blivit aningens stum efter kollegans långa utläggning och insett att om hon ska jobba vidare med honom i det projekt som de höll på med, så kunde hon inte gå i öppen konflikt. Hon hade försökt att säga vad hon tyckte, men var frustreard över att hon hade låtit honom vinna.

Shabnam berättade att det är så mycket homofobi och transfobi på hennes jobb att hon inte ens vet var hon ska börja åtgärda det och därför funderade hon starkt på att sluta på det jobbet.

Shabnam hoppades att hennes kollegor skulle se henne i paraden så att de skulle fatta var hon stod i hbt-frågorna. Att hon valde ett fackförbund att gå med var ett strategiskt val för henne.

Pride är slut för den här gången, och jag har återigen, genom Shabnams och andra personers berättelser fått bevis på att arbetsmarknaden inte är på långa vägar ren från diskriminering och fördomar mot hbt-personer. Mycket finns kvar att göra och trots att Pride är över för den här gången, så fortsätter Unionens arbete för öppna arbetsplatser.

Glädjerus

Det är Pride i stan. Jag går i ett ständigt rus från seminarium till seminarium, från tält till tält och konsert till konsert. Det är mycket nu och alla vill flörta med en. Det är klart att det är en kommersiell festival. Det är många som flörtar med hbt-folket för att de vill sälja sin vara eller synliggöra sitt varumärke i rätt sammanhang och få sig några goodwillpoäng.

Och man kan bli arg på att det pratas om oss hbt-personer som ”Gaysegmentet” och hur ”de” ska lockas till att resa mer eller hur man ska få oss att köpa mer av allting. Men arg är det sista jag är den här veckan.

Den här veckan är och förblir frigörelseveckan. Den här veckan är det inte heteronormen som sätter dagordningen utan alla är välkomna att komma och delta i diskussionerna. Och det är fantastiskt många som tar tillfället i akt och går på seminarier för att lära sig om olika områden.

I en paneldiskussion om vården och hbt-personer påpekade en paneldeltagare att som hbt-person har man inte samma rätt till att vara patient för man förväntas främst vara en folkbildare. Vi var många som log och nickade igenkännande till detta. Hon satte nämligen ord på det som många har tänkt. Vi är många som istället för att få prata om våra krämpor (som man ska göra hos läkaren) har istället fått sitta och förklara att ”Nej, jag har ingen pojkvän/man”. ” Nej, jag kan inte vara med barn”. ”Nej, det behövs inga p-piller här” eller ”Nej, vi är både kvinnor. Det är i heterorelationer som det finns en man och en kvinna” osv. Och det är tröttsamt.

Samma deltagare berättade att andelen homosexuella som vänder sig till vården är betydligt lägre än heterosexuella. Och tittar man på siffrorna för transpersoner är det så gott som katastrofalt lågt. Varför? Jo, för att som patient vill man vara patient och inte en folkbildare och definitivt inte bollplanken för vårdpersonalens fördomar. Och vi är många som är folkbildare allt som oftast.

Men jag blir inte arg över diskussionen. Genom synliggörande av problemen som hbt-personer bemöter, blir jag medveten om mina rättigheter. Jag får lära mig hur det ska vara när det är rättvist och att jag har rätten att kräva samma respekt som andra. Det är stärkande och det skapar glädje!

Happy Pride!

Riktigt bra exempel

Hur jobbar man förebyggande i hbt-frågor?
Jo, man kan tex lägga ut följande text på sitt intranät. (vilket Unionens ledningsgrupp gjorde idag!)

Hos oss är alla lika mycket värda
I veckan är det Pride festival i Stockholm där Unionen deltar. Att må bra på och av jobbet är en mycket viktig fråga för oss som organisation. Det gäller självklart även här på vår egen arbetsplats.

För mig och för oss i ledningen är det självklart att vi är en arbetsplats utan fördomar och diskriminering där alla människor är lika mycket värda, oavsett kön, sexuell läggning eller etnicitet.

Vi tillbringar många timmar här på jobbet och har man en känsla av att man måste dölja något för att det inte är socialt accepterat så är det inte bra. Vi i ledningen vill att Unionen är en arbetsplats där du kan vara ärlig med vem du är och där du upplever att du duger som du är. Kort sagt - en arbetsplats där du mår bra av att vara.

På lördag är det Pride parad som går genom Stockholm. Både anställda och förtroendevalda i Unionen kommer delta i tåget. Ju fler vi är desto mer syns vi som organisation. Är du i Stockholmstrakten och har möjlighet att vara med och visa ditt stöd i paraden så gör det.

På Insidan och på Unionens externa webbplats hittar du mer information om vad som händer under Prideveckan. Paraden är på lördag och samling är kl 12.00 i Tantolunden. Christer Lindblad på Unionen Stockholm är kontaktperson för själva paraden. Skicka en e-post till honom så att han vet hur mycket tröjor och plakat de ska ta med.

Sommarhälsningar från Nils-Åke, kanslichef

Makten över min arbetsplats

Makt över det egna livet har man när man kan välja och påverka sitt egna liv. Undersökningar visar att inflytande över det egna livet ökar välbefinnande och hälsa, medan motsatsen ökar ohälsan.

Vi som arbetar, är oftast ca 40 timmar i veckan, eller 160 timmar i månaden på jobbet. Vissa jobbar ännu mer och vissa jobbar kanske mindre. Att ha makten på sin arbetsplats handlar om att känna att man har inflytande att kunna påverka sin arbetsmiljö och sina arbetsuppgifter. Det handlar om att kunna vara delaktig i gemenskapen. Alla vi som har någon gång känt oss utanför på jobbet vet att det inte är något som går att vifta bort.

40 timmar i veckan är många timmar och ska man spendera dessa timmar på ett ställe där man inte känner att man kan vara sig själv kan bli hur tufft som helst. Går man och gömmer delar av sig för kollegorna för att man är rädd för hur de ska agera, kan det resultera i att kollegorna får en konstig bild av en och risken finns att man blir den som är lite konstig och som aldrig vill hänga med på afterwork och som är den som är evig singel.

Om vi vänder på det, så skulle det kunna vara så att jag ska kunna berätta om mig själv utan att råka ut för repressalier. Jag ska kunna berätta om gayklubben som jag hängde på i helgen, eller mitt engagemang i Unionens hbt-nätverk. Jag ska känna mig lika fri som alla andra på jobbet att kunna berätta om min partners senaste projekt eller att vi ska åka och hälsa på hennes föräldrar i sommar. Det är att ha makten.

Makten att fritt få välja vad JAG vill prata om utan att någon himlar med ögonen eller att det resulterar i bakom-ryggen-snack. Jag ska kunna ta med min fru med mig på personalfesten som alla andra och jag ska bli sedd för den jag är och inte för den sexuella läggning jag har. Det är att ha makt över sin arbetsplats.

Unionen arrangerar seminarium idag på Pridehouse om "Att ta makten över sin arbetsplats" kl. 12.

Snart Pride!

Snart är det dags för StockholmPride.

Följande är Unionens seminarier i Pride house som i år är beläget i Kulturhuset i Stockholm. Vill du komma och lyssna på något av seminarierna så kontaktar du mig för mer information.

”Ta makten över din arbetsplats!”
Både hbt-personer och våra vänner, kompisar och släktingar ska känna sig trygga på sina arbetsplatser. Kom och låt dig inspireras!
Paneldiskussion med Marie Gustafsson, Michael pannagel, Tolga Demir, Bo Hallberg – Moderator Shadé Jalali.
Tid: Onsdagen den 28/7 kl.12.00-12.45


”Karriär är makt”
Kom och ta emot nycklarna till en arbetsmarknad full av möjligheter! Lär dig olika knep som behövs för en framgångsrik karriär.
Med Monica Fagerström, Kärriärcoach.
Tid: Torsdagen den 29/7 kl.12.00-12.45


”Mer makt till transpersoner!”
Många transpersoner vågar inte vara öppna på sina jobb. Det vill vi ändra på!
Pameldiskussion med Lars Lena Eriksson, Jonah Nylund, Christer Lindblad – Moderator Shadé Jalali.
Tid: Fredagen den 30/7 kl. 12.00-12.45

Workers right are hot!

En påhittig och kreativ video om fackliga rättigheter!

Lady Gaga har ett finger med i spelet.-)

Hur ni delar på hushållsysslorna avgör om du är nöjd med ditt förhållande

Nästan överallt i världen finns ett stöd för jämställdhet många är överens om att kvinnor ska kunna arbeta utanför hemmet.

Enligt undersökningen är de som lever i förhållanden där de delar på ansvaret för ekonomin och hushållet, mer tillfredställda än i förhållanden där kvinnan är hemma och mannen jobbar. Dessutom finner de flesta att det är lika viktigt med högre utbildning för kvinnor som för män.

Dessa är några av resultaten från en särskild rapport från Pew Research Centers Global Attitudes Project, som utförs i samarbete med International Herald Tribune. 22 länder är med i undersökningen som genomfördes 7 APRIL - 8 maj bland över 24.000 människor.

Trots dessa och andra uttryck för jämställdhet, tror de flesta runtom i världen ändå att ojämställdheten kommer att finnas kvar.

Många svarar att män får fler möjligheter, än lika kompetenta kvinnor, till välbetalda jobb och att livet är bättre för män än för kvinnor. Dessutom är det flest kvinnor som lägger märke till ojämlikheten än männen.

Du kan läsa mer om undersökningen här.

klicka på bilden så får du se hela tabellen i ett nytt fönster.

Oj, vad det hettade till!

Äntligen var det dags att leda Unionens Heta stolen om diskriminering i arbetslivet.

De som skulle sitta på stolarna bestod av Alice Åström, vice ordförande och gruppledare för vänsterpartiet i riksdagen samt Gülan Avci, riksdagsledamot och fd ordförande för liberal mångfald.

Efter att redovisat för problembilden om var diskriminering finns och hur vi märker av det som arbetamarknadspart fick Alice och Gülan svara ja eller nej på föjande frågor och svaret är följande:

- Skattesubventionering av hushållsnäratjänster främjar jämställdhet
Alice Gulan ja

- Lönebidraget ska kunna sökas och fås även av dem som är över 65 år
Alice ja Gülan ja

- För att uppnå jämställdhet krävs att mammor och pappor delar mer lika på
föräldraledigheten.
Alice ja Gülan ja

- En plan för aktiva åtgärder, som diskrimineringslagstiftningen kräver, bör
innefatta samtliga grunder i diskrimineringslagstiftningen
Alice ja Gulan

- Tillgänlighet ska vara en självklarthet.
Alice ja Gülan

- Pensionen ska vara könsneutral …
Alice ja Gülan ja

- Även de som säljs av privata försäkringsbolag
Alice ja Gülan

- Lönekartläggningar borde göras varje år istället för nu, var tredje år.
Alice ja Gulan

- Vårdnadsbidraget är en viktig jämställdhetsinsats.
Alice Gülan ja

- Diskrimienring är ett strukturellt problem
Alice ja Gülan ja

- Vi behöver ta till lagstiftning för att komma åt det ojämna representationer i
börsbolagsstyrlser.
Alice ja Gülan

- Jämställdhetsbonusen har bidragit till jämnare uttag av föräldraledigheten mellan
mammor och pappor
Alice Gülan ja


Det Unionen vill få ändrat är framförallt den försämring som har gjorts i diskrimineringslagstiftningen som innebär att planen för aktiva åtgärder numer behöver göras var tredje år istället för varje år. och att antalet anställda man måste ha för att lagen ska gälla har höjts till 25 personer från 10 personer. Detta är en backlash i jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna.

Almedalen!

Sitter på Bromma flygplats, snart går flyget mot Visby och Almedalen. Jättekonferensen som jag ska gästa och delta i för första gången i livet. Visst känns det stort, viktigt och faktiskt underbart att just jag får vara en del av spektaklet. Imorgon ska jag leda Heta stolen mellan två politiker Gulan Avci (fp) och Alice Åström (V).

Jag har laddat med tre huvudfrågor:
Hur tänker dem stoppa diskrimineringen på arbetsplatserna?
Vilka utmaningar kommer vi att möta framöver i diskrimineringsfrågor
Vilken diskrimineringsgrund borde prioriteras mer och varför?

Min roll är också att vara Unionens likabehandlingsspecialist på plats i tältet och på olika seminarier. Jag ska kritisera, peppa, argumentera, diskutera och föra dialog.

Vad får hembiträden kosta?

Miljontals kvinnor arbetar som hembiträden runt om i världen under slavliknande förhållanden. Det är därför som årets tema på FNs konferens (ILO) även handlar om situationen för hembiträden(Domestic workers).


Redan Förra året anordnades en workshop om hembiträdenas situation i Geneve som FN anordnade. Dit hade flertals hembiträden åkt för att göra sin röst hörda. Det var fruktansvärda historier som berättades. Sextrakassier, våltäkter, uteblivna löner, pass som blivit beslagstagna och våld. Det berättades också hur hembiträden begått självmord på grund av den psykiska och fysiska våld som de har utsatts för.

Många av dessa kvinnor åker långa vägar ifrån sina barn och familjer för att kunna försörja sina familjer. I den utsatta situation som de hamnar i, vågar de oftast inte höja sin röst, får då är det risk att de blir uppsagda.

Detta är exempel vår tids slavhandel. Det pågår framför våra ögon. Vi känner alla någon som har anlitat en svart (och kanske papperslös) hembiträde någon gång. Vi har hört talas om "min polska" "min thailändska" och hört verkligen den postion som dessa människor ges därefter.

Det är mycket viktigt att ILO (FNs organ för arbetsliv) tar upp hembiträdenas situation på årets konferens i Geneve. Men det här är också en värderingsfråga som dudiskutera på hemmaplan och inte nöja oss med att det diskuteras på världsnivå.

Vilka är hembiträden? Vilka är hänvisade till den svarta arbetsmarknaden? och vad är rimligt att arbetet kostar?

Anti-jante lagen

Du skall tro att du är enastående
Du är värd långt mer än du tror
Du kan lära dig allt
Du är bättre än många andra
Du vet mycket som andra inte vet
Du har mycket att vara stolt över
Du duger till allt
Le och skratta
Någon bryr sig om dig
Du har kunskaper att lära ut

Måste en ta hand om sina föräldrar?

Det privata hänger tätt samman med det offentliga livet. Vi ser till exempel tydliga samband mellan ansvar för hem och barn och viljan till att arbeta deltid . Äldre eller sjuka anhöriga har kommit att bli mer beroende av sina barn på grund av försämringarna i den senaste äldreomsorgsreformern.

Pressen att vårda sina gamla föräldrar har ökat bland döttrarna till lågutbildade äldre. Närmare 60 000 kvinnor har gått ner till deltid eller lämnat sitt förvärvsarbete helt för att kunna vårda gamla eller sjuka anhöriga.

Det finns ett samband mellan försämringen av äldrevården och kvinnors ökade omsorgsansvar utanför det egna hemmet. Att behöva ta hand om en anhörig kan vara mycket krävande och sätta spår i prestationerna på arbetet. Den informella vårdaren kan också känna en stor press över att inte kunna kombinera omsorgsarbetet med förvärvsarbete och det egna privatlivet.

Mot bakgrund av den demografiska utvecklingen, då antalet äldre personer kommer att öka kraftigt, är det mycket väsentligt att se över hur äldreomsorgsreformen kan förbättras. I detta arbete är det av stor vikt att tänka på hur särskilt kvinnor drabbas av förändringarna.

Jag återkommer gång på gång till att samtliga reformer måste gå igenom en genusanalys för att vi inte ska backa i jämställdheten.

Analys tack!

Vi må leva i ett av de mest jämställda länderna i världen, men det betyder inte att kvinnor och män behandlas lika. Inte hemma och inte på arbetet.

Det blir inte heller lättare av att våra politiker med jämna mellanrum lägger fram reformer som till ytan ser ut att gynna alla, men som i grunden slår olika mot kvinnor och män och därmed motverkar jämställdheten i samhället.

Äldreomsorgsreformen var ett exempel där det försvann tiotusentals platser för äldre. Detta har lett till att huvuddelen kvinnor har blivit anhörigvårdare. Detta kräver att de går ner i deltid för att hinna vara anhörigvårdare. Och när en går ner i arbetstid, så innebär det sämre lön, sämre a-kasseersättning och lägre pension.

Jobbskatteavdraget gynnar alla, men inte den som är föräldraledig. Det är mest kvinnor som är föräldralediga och dessa är hemma barnen mycket längre tid än männen. Även denna reform bidrar till ojämställdhet i och med att män redan tjänar mer än kvinnor, men kvinnorna straffas eftersom de är hemma och tar hand om framtidens arbetskraft, dvs barnen.

Vårdnadsbidraget är förstås en familjereform och inte en jämställdhetsreform. Det är därför som ingen blir förvånad när man ser att det är mest kvinnor som utnyttjar detta bidrag och blir ekonomiskt beroende av en partner, eftersom bidraget handlar om en väldigt låg summa.

Föräldraförsäkringen ska gå att fördela hur som mellan föräldrarna, men när det blir mest kvinnor som utnyttjar denna sociala försäkring så slår det olika mot kvinnor och män på arbetsmarknaden.

För att komma åt den ojämställdhet som drabbar hälften av befolkningen i Sverige, vore det mycket önskvärt om nästa regering, vilka det än blir, lät alla sina reformer gå igenom en genusanalys. Där kunde man kolla hur de olika reformerna som är till ytan könsneutrala, slår olika mot kvinnor och män.

Våga fråga!

Fråga!
Det är egentligen så enkelt gjort! Det krävs en liten fråga. Det behöver inte bli en stor sak. Bara en kort fråga. Man kan formulera det på olika sätt förstås.


”Hur länge ska du vara hemma?” Eller ”Och när kommer du att vara ledig?” eller ”och hur kommer du att ta ut din del av föräldraledigheten”. Längre fråga än så behöver det inte vara. Kort och koncist och ändå har du som arbetsgivare eller kollega visat att det är helt ok att din kollega (som trots att han är man) förväntas vara hemma med sitt barn.


Vi måste bli bättre på att prata om hur det fantastiska med att bli med barn, drabbar mammor och pappor olika men att det bör vara lika självklart att uppmuntra män som kvinnor att vara föräldralediga.

Gör vi inte det kommer kvinnorna här att snart göra som kvinnorna i Japan och Italien. Nämligen vägra bli med barn pga av hur det påverkar deras karriär. Och vad har vi för arbetskraft om 20 år om barnafödandet stannade av? Det gäller att tänka långsiktigt. Ansvarsfulla arbetsgivare har förstått det här och arbetar redan idag med det.


De gör det exempelvis genom att göra det okej för både pappor och mammor att vara lediga. De lägger inte möten sent på kvällar. De uppmuntrar att föräldrarna delar lika på föräldraledigheten. De befordrar även den barnledige. De ser till så att de anställda har inflytande över sina arbetstider så att de lättare kan hämta och lämna på förskolan.
Vill man, så kan man!



Just nu pågår nomineringar till 2010 års Guldnappspris. Det är så Unionen belönar den arbetsplats som har bidragit till att föräldrar kan kombinera sina roller som föräldrar med arbetet. Är din arbetsplats en av dem? Då tycker jag att du ska skicka en nominering här.

Jag vet allt om verkligheten!

Som likabehandlingsspecialist får jag en hel del samtal från studenter som skriver uppsatser om olika diskrimineringsområden. Dagens samtal kom från Stockholms Universitet där studenten höll på och skrev en uppsats om missgynnande av föräldralediga. Hon hade först intervjuat en person på en arbetsgivarorganisation som hade påstått att missgynnande av föräldralediga var ”en ickefråga- det händer inte”, hade han sagt kort och gott.

Då jag jobbar på Sveriges största fackförbund så blev jag inte förvånad över svaret, trots att jag vet att verkligheten ser annorlunda ut. Man kan säga att det är vi på fackförbunden som är ”verklighetens folk” i detta fall. Det är vi som får samtalet från medlemmen som är förtvivlad för att hennes schema är drastiskt förändrat efter föräldraledigheten. Helt plötsligt har hon bara kvällspass, vilket gör det omöjligt för henne att vara kvar på det jobbet. När ska hon träffa sina barn - för det finns ju inte några kvällsöppna dagis där hon bor. Det är också vi som vet att en och samma arbetsplats har infört samma regel varje gång någon har kommit tillbaka från föräldraledigheten.

Vi i facket är verklighetens folk. Genom att ha så många förtroendevalda på arbetsplatser samlar vi in information och kan se strukturer som gynnar och missgynnar. Vi kan se var det behöver justeras och vi vet när en medlem har blivit missgynnad.

Får vi in ett ärende om diskriminering så har vi oftast kännedom om arbetsplatsens icke-fungerande arbetsmiljö sedan tidigare. Arbetslivsforskare har visat att man kan mäta öppenheten på en arbetsplats genom att studera hur homofobiska skämt behandlas runt fikabordet. Förekommer det skämt om homosexuella så förekommer allt som oftast diskriminering och mobbning även mot andra grupper.

Och vi, verklighetens folk, vet att missgynnande av föräldralediga och småbarnsföräldrar förekommer. Det är olyckligt och oansvarigt av arbetsgivare att missgynna personer som förser oss med morgondagens arbetskraft.

Avskaffa apartheid i Sverige

Avskaffa apartheid i Sverige

Den här veckan bloggar jag för Du och Jobbet. Länken hittar du här ovan.

"Men rör på musen!"

Vid ett tillfälle på ett seminarium får inte föreläsaren upp sin powerpointpresentation på duken och när bilden väl kommer upp så har datorn hamnat i vänteläge. Efter ett tag ropar en äldre herre ”MEN RÖR PÅ MUSEN!”

När jag vänder mig mot mannen ser jag att han sitter och fnittrar med sin kollega/kompis som i sin tur verkar bekräfta det roliga i uttalandet genom att skratta med. Kvinnan framme vid podiet säger ingenting. Men jag ser att flera personer i lokaler skruvar obekvämt på sig.

På ett företag som jag besökte häromdagen kastade männen jordnötter i kvinnors urringningar. På ett åkeriföretag hade männen satt upp en kalender med nakenbilder på kvinnor på väggen i växeln där endast en kvinna jobbade och på en annan kvinnas kontor satt det upp en kalender med bilder på halvnakna brandmän. Detta är bara några få exempel.

Sexuella trakasserier skapar tryckt stämning på arbetsplatser. Det värsta är att när någon äntligen vågar tala om att man blir bestört över att få en jordnöt i sin urringning finns det alltid någon som säger: men vaddå får man inte skämta heller, jag menade ju inget illa. Och när man väl lyckas få till en diskussion om vad som är okej och inte, så har jag varit med om att diskussionen hamnar i ”Jaha, då får jag inte ens titta på sina kvinnliga kollegor längre.” och då är alla helt plötsligt överens om att ”nej, så får det ju inte vara” och därmed kan diskussionen vara död. Och inte har vi blivit klokare på vad sexuella trakasserier är.

Så när är någon utsatt för sexuella trakasserier? Om jag har för vana att krama min kollega Erik varje gång vi ses och han aldrig har sagt något, trots att han kanske tycker att det är besvärligt så är det svårt att kalla det för trakasseri. Men om Erik kommer till mig och säger att: "Du, jag tycker inte det känns helt bra när du kramar om mig" eller om Erik tydligt visar att han inte vill bli kramad, och jag inte slutar, ja, då kan man prata om trakasseri. (Erik kan också välja att gå via klubben om han tycker att det är för besvärligt att nämna detta direkt till mig. Och då gäller samma sak.)

Så nej, jag skulle inte säga att det var sexuell trakasseri att ropa ”RÖR PÅ MUSEN” till kvinnan på mötet och därefter skratta. Men det skapade obehag och olust. Och varför vill man göra det, undrar jag?

Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur det är på era jobb, så skriv gärna in här och berätta.

Oseriösa pensionsförsäkringar som borde svartlistas!

Kvinnor lever i genomsnitt 4,44 år längre än män. Den här statistiska skillnaden gör att kvinnor, som får betala lika mycket i premie till de privata försäkringsbolagen, får ut lägre pensioner. Detta sker utan hänsyn till hälsotillstånd eller levnadsvanor, som enligt forskning, spelar stor roll i levnadslängden oavsett kön.


På grund av att kvinnor får lägre pension på grund av lång föräldraledighet och deltidsarbete, är det fler kvinnor än män som pensionssparar, men kvinnor får inte ut lika mycket pension som männen trots att de sparar lika mycket.

De privata försäkringsbolagens diskriminering av kvinnor borde räknas som diskriminering på grund av kön, men på grund av undantag i diskrimineringslagen gällande försäkringsbolagen, får de privata pensionsföretagen fortsätta att diskriminera kvinnor.

Vi behöver bli fler som vill se att undantagen i lagen tas bort.

Sommarjobb i Kebabvagnen

När jag var 17 år jobbade jag en sommar i en kababvagn i Södra Sverige. Detta jobb var resultatet av mina föräldrars kontaktnät. Min pappa kände ägarinnan och då fick jag jobba där. Jag tyckte att det var ett spännande jobb i o m att jag skulle för första gången tjäna egna pengar OCH jobba i centrala delen av stan och på det sättet ha kontakt med mina sommarlediga kompisar som passerade vagnen på dagarna.

Jag kom och tänka på Kebabvagnen igår på seminariet om Papperslösa i Sverige.

I den här vagnen fanns det en man som hette/kallades för Eskandar. Han följde med ägaren från tidig morgon och var den som stängde vagnen varje kväll runt 23 tiden. Han pratade knappt svenska, men han var mycket trevlig. vissa dagar verkade han mer sliten än andra. Men det var ju bara så Eskandar var. Ibland kom det "kompisar" till Eskander som också jobbade i vagnen. Det var ganska omöjligt att få veta mer om dem i o m att de inte pratade svenska. Eskandar och de andra männen förblev ett mysterium för mig ända tills några månader efter att jag hade slutat där.

Det var då jag fick reda på att ägaren till kebabvagnen åkte ut till flyktingförläggningar och rekryterade asylsökanden. Eskandar fick tydligen 2000 kronor för det dygnet-runt-arbete som han utförde åt ägaren.

Jag vet i och för sig inte om Eskandar var papperslös (Papperslös är den som befinner sig i Sverige utan myndigheternas tillstånd) men det är många papperslösa, som precis som Eskandar, sugs ut av giriga och oseriösa arbetsgivare på detta sätt.

De har inga rättigheter, får väldigt låga löner och ibland ingen lön alls och ibland blir de skyldiga arbetsgivaren pengar istället. Det här är ändå personer som har kapaciteten och viljan att kunna jobba. Men hamnar fel i systemet.

Eskandar var en riktigt hårt arbetande man. Det är helt orimligt att inte kunna hitta schyssta vita jobb under asylprocessen. Det är också delvis därför som LO och TCO arrangerade seminariet igår.

Papperslösa är dem mest utsatta på arbetsmarknaden och genom fackets insyn i deras vardag kan vi bidra till att skydda fler personer ifrån oseriösa arbetsgivare. Och TCO styrelsen har sedan tidigare fattat beslut om att papperslösa ska ha möjlighet att organisera sig fackligt.

Unionen arbetar för att förbättra situationen för papperslösa genom Centret för Papperslösa. Centret ska de ge information om svenska arbetsregler och ge råd till personer med arbetsgivarproblem. Arbetstagare ska slussas till rätt förbund, som i sin tur kan agera mot arbetsgivare. Centret öppnade 1 september 2008.

När det som inte får hända händer..

Min första dag på htf var en omtumlande erfarenhet. Mina kollegor/chef hade förberett så att det fanns bärbar dator, indockningsstation, pennor, block, mobiltelefon, skrivbord, stol och så självklart en bukett blommor!

Med tanke på att jag led av musarm när jag slutade på förra jobbet och var väldigt less på dåliga arbetsgivare, så hade jag inte ens kunnat drömma om att det fanns arbetsplatser där det bara fungerade som det skulle! Det var bara för mig att sätta mig ner vid mitt skrivbord och börja jobba med det jag skulle. Inte sitta och försöka jaga rätt person för att få en dator, en telefon och div andra saker som man behöver för att få sitt jobb gjort. Allt var redan fixat. Varsågod och jobba!

Att jobba inom facket har naturligtvist sina för och nackdelar men en stor fördel är att vi tar lärdom av vad våra medlemmar möter på sina arbetsplatsr och försöker föregå med gott exemepel, så att vi kan inspirera och visa vägen till ett bättre arbetsliv.

En självklar sak hos oss är till exempel tillgången till företagshälsovård som många av våra medlemmar saknar.

I måndags nåddes jag av det besked som man inte vill ha. Nämligen att en kollega på min enhet har plötsligt gått bort. Det är kristid. Någon timme efter beskedet kommer följande mail till oss alla:

Telefonnummer som medarbetarna kan ringa vid behov
På företagshälsan är det x, x och y som lämpligast kan kontaktas. Dom nås på telefoner
Ingrid 0708 xx xx xx
Bert 0709 xx xx xx
Hans 0707 xx xx xx

Företagshälsans vx: 08 xx xx xx
SPI (terapeuter jour till kl. 21.00) 08 xx xx xx
Jourhavande präst 112

Minnesstund planerades också. Jag antar att det finns en plan för hur cheferna ska agera vid sådana händelser. Det är värdigt! Det är så det ska vara! När vi möts av besked som får hela maskineriet att stanna upp, ska det finnas hjälp som tar vid. Och då är det fantastiskt att man har tänkt till innan och planerat.

Med hopp om att fler ska få tillgång till företagshälsovård på sina arbetsplatser!

Jag längtar efter

Dagens lunch intogs på TCO där vi som är med i nätverket för integration och etnisk mångfald, hade bjudit in Anna-Lena Lodenius för att lära oss mer om hur vi kan stoppa de populistiska odemokratiska vindarna genom fackligt arbete.

Samtalet handlade om RHPs (Radikala HögerPopulister)frammarsch i Sverige och Europa.
Här kan du se ett liknande föredrag med Anna-Lena.

Just nu längtar jag efter att få läsa Anna-Lena Lodenius och Mats Winborgs bok "Slaget om svenskheten".
En annan bok som jag vill läsa är fantastiska Lena Sundströms bok: Världens lyckligaste folk

Även Forum för Levande historias utställning (O)mänskligt står på min att-göra-lista.

Lag som främjar uppvigling

I Belgien är du numer kriminell om du bär heltäckande sjal eller sk burka. Det är alltså nästa lika illa som att stjäla, våldta eller begå något annat brott.

"Härmed är Sara Johansson dömd till att ha burit burka på offentlig plats"

Skulle jag få välja fritt, skulle jag heller förbjuda Botox. Du vet, nervgiftet(!) som en del kvinnor sprutar in i sina ansikten för att inte få rynkor.

Att staten förbjuder saker som kan vara farliga för allmänheten kan jag förstå. Men att förbjuda ett klädesplagg som färre än 100 personer bär bland Belgiens nästan 11 miljoner invånare låter som...uppvigling.

Allmänheten är inte på något sätt hotade av att några få personer väljer att bära burka. Allmänheten är däremot i väldigt osäkra händer i ett land där ett plagg förbjuds på mycket tveksamma grunder.

Att bära eller inte bära burka är en ickefråga för största delen av muslimer. statsangelägenhet. Samma sak gäller böneutrop från minareter. Ändå har dessa frågor kommit att prägla europeiska länders debatt den senaste tiden.

Att göra en ickefråga till en fråga när det inte finns någon opinion i frågan(förutom hos högerextrema och människofientliga grupper) är att spela de rasistiska krafternas spel.

Jag drog efter andan när jag hörde om Belgien och tidigare om Schweiz och hur de gjorde böneutrop till en valfråga.

Inför valet i höst står humaniteten på spel. Vågar vi stå för humanism i Sverige? Vågar vi ta ställning mot hatretorik?

Jag hoppas och tror att vi kan det.

Nytt, fräscht och guldglimtande

I "Papporna och Motiven" farmgår att ens partner samt arbetsgivares atityd är avgörande för hur många föräldradagar en pappa tar ut.

Även barnmorskor och personal på försäkringskassan är avgörande för pappans val.

Och när jag försöker hitta gemensamma nämnare hos dem som påverkar en pappas uttag av föräldraledighet, slår det mig att vi är så hårt styrda av traditioner och normer kring hur du som man och som kvinna ska bete dig. Partnern, arbetsgivaren, barnmorskan och försäkringskasseparsonal agerar alla utifrån sina värderingar om vem som bör och ska göra vad och så förmedlar dem det vidare till de nyblivna föräldrarna.


Hon är mamma dvs vårdgivaren och han är pappa dvs försörjaren. Hon tar ut 80% av alla dagarna, han tar 20%. Hon kommer att tappa i lön och karriärutveckling medan han blir befodrad när han får barn. varför? Jo, antagligen pga att han då har någon som sköter markservicen hemma och då kan han jobba ännu mer.


Jag vet att det finns jämställda förhållanden, Men de är få. Den statistik som finns visar att de flesta agerar utifrån gamla värderingar. När så många heterosexuella par gör på likadant vis, så blir resultatet att:

1 Kvinnor= Dålig investering för arbetsgivaren pga hennes långa frånvaro
+
1 Män= Bra investering pga hög närvaro

= Ojämställdhet

En enkel kalkyl för arbetsgivaren, tyvärr.

Jag skulle så gärna vilja se fler familjer där mamman och pappan inser vikten av vad som är bäst för barnet. Det vill säga att både vill vara hemma med barnet så länge som möjligt. Att båda delar på VAB dagarna. Att båda delar på ansvaret för hushålls och underhållsarbete. Hur svårt kan det vara? Det vore så skönt att riva ner dessa nedmöglande gamla normer som resulterar i ojämställdhet och bygga nya fräscha blinkande normer som utvecklar och möljiggör utveckling oavsett kön. Som möjliggör föräldraskap oavsett kön. Som lyfter fram människan. Som bidrar till en ny arbetsmarknad där kunskap och erfarenhet ska avgöra din lön och inte huruvida du är man eller kvinna, pappa eller mamma.

Guldregn på jobbet

Jobbar du på en arbetsplats som underlättar vardagen för dig som förälder?

Då kan du och din arbetsplats vinna Unionens Guldnapp! Läs mer här.

En guldnappsvärdig arbetsplats kan tex erbjuda följande:

• Erbjuder extra ersättning utöver föräldrapenningen

• Arbetsgivaren underlättar för hämtning och lämning på dagis

• Inget ”tjafs” vid vård av barn (VAB)

• Cheferna föregår med gott exempel och är föräldralediga

• Cheferna uppmuntrar särksilt män att vara föräldravänliga

• Även män tar ut föräldraledighet

• Möjligheter till karriär försämras inte av att ha varit föräldraledig

• Bra föräldrapolicy

• Föräldrafrågor är reglerade i jämställdhetsplanen

• Kreativa lösningar för föräldrar

• Inga sena och tidiga möten på dagen


Nominera nu!

Våga Vara Pappa!

För ca ett år sen var jag på en kort turné för att berätta om resultatet av rapporten "Chefskap och föräldraskap" för medlemmar runt om i landet.

När jag blev klar med presentationen kommer en medlem fram och berättar att han har inte fått vara hemma med barnen längre än 2 månader. Hans sambo ville inte det och hon hotade med att lämna honom om han tog ut längre föräldraledighet.

Tyvärr verkar alldeles för många pappor ge upp sina föräldrardagar (vilket är hälften av alla dagar) för lätt. Alldeles för många 50 åriga män inser alldeles för sent att de har gått miste om sina barns kanske viktigaste tid och då kan de inte göra så mycket åt den saken.

De tittar sen med sorg på sina söner som gör precis som de själva gjorde. och så forsätter det generation efter generation. För det här är tyvärr ingen generationsfråga. Det blir inte bättre med åren. Det enda som har bidragit till pappors utökade uttag av föräldradagar kan ses i samband med att man har låst ett antal dagar till repsktive föräldrar.

Numer kan många pappor säga att de fick iaf två månader med sina barn. Många pappor får också mersmak efter den här tiden. Men få tar ut fler dagar. "Chefskap och föräldraskap" och rapporten Barntillåtet visar att pappor har svårare att ta ut föräldraledighet på sina arbetsplatser.

Jag skulle vilja ha fler manliga chefer, gärna de i 50 års åldern, som använder sina egna erfarenheter och därför peppar sina manliga medarbetare att ta ut fler dagar. Jag skulle vilja se fler män VÅGA VARA PAPPA PÅ HELTID.

* Både rapporterna Barntillåtet arbetsliv och Chefskap och föräldraskap hittar du för nedladdning här.

Läs gärna mer om kampanjen Klart jag ska vara hemma.

Ung och dum?

För att få Trygghetsrådet kompletterande inkomstskydd AGE, krävs att du är över 40 år! Diskriminerande, tyckte medlem i Unionens Ung Arena!

Ålder är ny diskrimineringsgrund från och med årsskiftet. Därför träffade jag Unionens Ung Arena för att diskutera vad de tycker behöver åtgärdas för unga på arbetsmarknaden och vad de vill att deras fackförbund ska göra för att hjälpa till att förändra.

Det vi kunde konstatera från brainstormsmötet var att vi har en föråldrad bild av gamla och unga och vilka som jobbar, hur länge, var och varför. Vi tror att unga är noviser och gröna och bara vill ha projektanställningar medan äldre är erfarna och trötta och gärna vill ha så fasta anställningar som möjligt. De äldre tror vi också är trötta, och måste ha mer semester än andra.

Bäst är ju att gräva där man står och då kan vi bara se hur kollektivavtalen är formulerade. Det krävs en viss ålder för att få ett visst antal semesterdagar. Det krävs också en viss ålder för att vissa försäkringar ska gälla och lokalt på vissa företag krävs det en viss ålder för att bli uppvaktad när du fyller år.

Lägsta ingångslönerna är olika om du är 20 eller 24 år. Men om du har exakt samma kompetens som 20 åring eller 30 åring? Är det verkligen rättvist att utgå från ålder då?

Kan det handla om att vi har en bild av att människor ska bete sig på ett visst sätt i en viss ålder snarare? Du kanske inte har hunnit jobba i 10 år och förtjänar de där extra semesterdagarna, är det då inte bättre att antalet semesterdagar är kopplat till hur lång tid du har arbetat istället.

Samma sak gäller Trygghetsrådets ersättning till arbetslösa. Är det inte mer relevant att ersättningen utgår till den som har arbetat 5 år eller längre istället för att utgå från att om en person är 40 år att de har automatiskt jobbat någonstans i minst fem år och därför borde vara berättigade försäkringen.

Det vore olyckligt om det skulle uppstå en konflikt mellan de äldre och yngre på arbetsmarknaden eftersom båda grupperna är extra utsatta för negativ särbehandling.

Men vi måste ändra vårt synsätt på både yngre och äldre, för vem vill ha ett arbetsliv baserad på stereotypa bilder och föreställningar?

Affischutställning om tolerans utanför EU-kommissionen i Bryssel

Hur känns det egentligen?

”Jag började också skrika lite högre varje gång någon tog mig på brösten och det blev så att jag undvek vissa situationer och personer. Gick inte på personalfester, höll mig undan på konferenser.”

”Märkt att jag blivit mer tillbakadragen och umgås bara med människor med samma etniska bakgrund. Kan tänka mig att bo i Sverige, men vill inte känna mig så utanför som jag gör nu.”

Detta är citat från två av de personer som ingår i DO:s undersökning ”Upplevelser av diskriminering”, som bygger på djupintervjuer med 92 personer och diskussioner i åtta fokusgrupper.

Läs hela rapporten här.

"In Sweden we have Guldnappen"

För någon vecka sedan deltog jag på ett seminarium arrangerat av EU-kommissionen angående hur man kan få till fler föräldravänliga arbetsplatser.

Det föds nämligen för få barn och inom några år kommer vi att ha fler pensionärer än de i arbetsför ålder.

Det är därför viktigt att arbetsplatser premierar de som skaffar barn och inte straffar dem.

Unionen insåg detta långt innan kommissionen gjorde det. Och bekräftelsen på detta kom i slutet på seminariet då de olika regeringsrepresentanterna skulle berätta om vad de hade för fler goda exempel i sina hemländer. Det är då Sveriges regeringsrepresentant säger:

"Well, in Sweden We have Guldnappen."

Med andra ord är Guldnappen (ett pris som Unionen delar ut till Sveriges mest föräldravänlgia arbetsplats) det mest fördömliga arbetet för fler föräldravänliga arbetsplatser.

Från och med 28 april kan du börja nominera din arbetsplats. Mer info kommer!

Avslöjande bilder på budfirman

För ett tag sen var jag och en kollega ute på en budfirma för att träffa en kvinna som hade kontaktat oss pga av den ohållbara jargongen på sitt jobb.

Anna jobbade i växeln på budfirman vilket är navet i företaget. Det var hit alla kom till på väg till eller från en leverans.

Vi hittar Anna vid sitt skrivbord. I rummet där hon sitter finns även skåp där de som kör ut bud kan förvara sina saker. Det är ett ganska rörigt kontor med paket uppställda här och var. På en vägg, mittemot där Anna sitter, hänger det en kalender med bilder på nakna kvinnor.

Det var inte Anna som hade hängt upp kalendern, utan det var hennes kollegor som för det mesta är ute och kör budbilar. Hon vågade inte ta ner kalendern och inte heller säga något i o m att kalendern byttes ut en gång om året och något som hade funnits där förmodligen långt innan hon började där.

Hur kontoret är smyckat är betydelsefullt. Själv brukar jag hänga upp saker som visar på vad jag jobbar med och så lite privata saker för att få det lite hemtrevligt.

Jag har dock sett både "passande" och mindre passande kontorsinredningar genom åren.

Det vore himla kul och höra hur du har det på ditt jobb. Skriv gärna och berätta i kommentarfältet!


p.s. Du som undrar hur det gick med Annas arbetsmiljö, så begärde vi förhandling med arbetsgivaren och diskuterade hela arbetsmiljöproblematiken. Kalendern var ju bara ett symtom på en ickefungerande arbetsmiljö. Kalendern togs ner av arbetsgivaren och en handlingsplan togs fram om hur arbesplatsen ska formas så att alla känner sig inkluderade. Arbetet forsätter än idag.

"Man vill " vs. "En vill" och härliga Sara

Udda heter Sara Lövestams senaste bok. karaktärerna matchar titeln och är både älskvärda och smått märkliga.

Emellanåt ligger man och skruvar på sig i soffan över pinsamheter som förekommer i boken.

Själv sträckläste jag den! Grymt bra bok!

En* får tillfälle att fundera över sina värderingar!



* Språket är ju ett resultat av vårt samhälle. Därav att det heter Män-niska och vi pratar om "man" när vi vill generalisera . Ett sätt att påbörja en förändring på det området är att använda sig av "en" istället för "man".

Annars kan en ju prata om sig själv och säga jag istället för "man" eller "en", så klart. Men om en behöver generalisera, så är en ett mycket bättre könsavkodat ord.

Kristen+jobbsökande?

En medlem ringer mig och berättar att hon helt har kommit av sig på en anställningsintervju.

Medlemmen heter Maria och är ursprungligen från Norge och har bott 20 år i Sverige.
Hon sökte jobb som webbredaktör på ett medieföretag.

Anställningsintervjun går superbra ända tills arbetsgivaren frågar henne om hon är kristen. Varpå Maria, överrumplad av frågan, svarar nej. Då säger arbetsgivaren: "Men vad bra! Då lär det inte bli några problem. För på vår arbetsplats vill vi helst inte ha några kristna.

Alltså vi har ingenting mot mångfald men sist vi anställde en kristen, så ville inte den personen någonsin jobba några långhelger, och så var det mycket med kyrkbesök och så var det det här med kvinnosynen. Hur de skulle helst stanna hemma och ta hand om barnen osv. så nu vill vi helst inte ha några kristna.

"Men du är ju inte kristen så då blir det inga problem för dig!"


Sen forsatte intervjun som om inget hade hänt, ja iaf från arbetsgivarens sida. Maria däremot fick svårare att kunna le på rätt ställen och nicka i samförstånd. Hon kände hela hon bleknade till och blev väldigt osäker. Vad var det här för ställe, tänkte hon. Ville hon verkligen jobba där? och varför hade hon ljugit?

Hon är ju både döpt och konfirmerad, men titulerar inte sig själv som kristen till vardags.

När Maria kom hem och berättade för sina vänner och familj om anställningsintervjun blev alla förvånande över frågan. För vad har hennes tro med hennes prestation att göra? Och sen när är det ok att utesluta miljontals människor bara för att en har betett sig märkligt?

Till Marias förvåning blev hon kallad till en andra intervju. "Men det kändes inte rätt", säger hon. Hon var mycket skeptisk till hela företaget och kände inte riktigt att hon kunde prestera så bra på intervjun. Och självklart fick inte Maria jobbet heller.

Nej, religion eller tro ska inte spela någon roll på en anställningsintervju i ett land med religionsfrihet. Frågor om religion och tro ska vara ovidkommande för den som ska anställa ny personal. Maria valde att inte amäla arbetsgivaren för diskriminering av diverse privata skäl. Men jag skulle väldigt gärna vilja se fler som anmälde diskriminering.

Det ska kosta att ställa korkade och irrelevanta frågor. Diskriminering bör anmälas varje gång. Religionsfrihet betyder frihet att tro på det man vill, för alla. Kristna, muslimer, buddister, judar, hinduister mfl.


(Både Maria och hennes religionen heter egentligen något annat.)

Du som vill ha tips inför anställningsintervjun kan läsa här!

Jag och min flickvän solade på balkongen igår...En checklista!

Att berätta om vad man gör på fritiden i fikapausen är något som vi alla gör någon gång. Jag berättar om vad jag gjort och så berättar du om vad du gjort. Det är oftast så man lär känna sina kollegor på jobbet. Mycket jobbsnack men också en del om fritiden.

Det är dock inte alla som kan prata om annat än jobbet med sina kollegor. Och då kan man uppleva sig själv lite stel och trist och kan upplevas så även av kollegorna.

Det är därför Unionens hbt-nätverk har tagit fram En checklista för inkluderande fikapauser.Studier visar att stämningen på fikarasten säger en hel del om arbetsplatsen. På de arbetsplatser där det förekommer homofobiska skämt, förekommer oftast också rasistiska och sexistiska skämt.

Och jo, det är klart att man ska få skämta, men inte när det är på någon annans bekostnad. Och även om Per som sitter med vid fikat inte är bög själv så kan han ha bror, syster, släkting eller vän som är hbt-person.

The battle of the sexes..

Så heter rapparen Ludacris senaste album. Översatt till svenska blir det ungefär "Könskriget".

Vi har också Mad Men. En amerikansk serie som går ut på att män behandlar kvinnor främst som sexobjekt och är Genierna. Jag läste med en stor förvåning DNs hyllning till Mad Men. Även Mad men skulle kunna byta namn till The battle of the sexes. Män mot kvinnor. HAN ska ha makt och veta sin plats och HON ska vara hemma och veta sin plats..

Jag är dock inte förvånad över vår tids olika former av "krigsförklaringar".

Jämställdheten har gått framåt iaf om vi kollar ca 30-40 år tillbaka. Maud Olofsson pratade i debatt om att om hon ska agera för kvotering till börsbolagsstyrelser så kräver hon att även fackens styrelser ska omfattas av kvoteringen.

Det Maud Olofsson inte vet är att fackförbundens könsfördelning i de olika demokratiska organen har blivit betydligt bättre sedan 1973. Däremot har inte mycket hänt i börsbolagsstyrelserna.

Andelen kvinnliga ordföranden på TCO förbunden har ökat med 44 procent, detsamma gäller styrelseledamöter inom TCO förbunden. Det är glädjande besked. Och ja, även om det känns motigt när en diskuterar dagsaktuella jämställdhetsfrågor så har jämställdheten rent historiskt gått framåt.


Det är klart att artister och kulturen speglar olika delar av vår nutid. Och vi har både Emil Jensen och Ludacris. Vi har både sexistiska Mad men och så har vi t ex L word som har lesbiska kvinnor i samtliga huvudroller. Det gäller bara att välja det som passar. Framåt eller bakåt? Könskrig eller könsfred? Gamla normer eller nya normer? Det är du som väljer.

Män har bättre förutsättningar för att bli jonglerande föräldrar!

Jag läser i rapporten Fria eller Frörvirrade att män har större möjlighet att utnyttja flextid, ha tillgång till mobiltelefon och bärbar dator.

Småbarnsföräldrar (i rapporten Chefskap och föräldraskap) säger att dessa förmåner är viktiga för att kunna kombinera föräldrakap och arbetsliv.

Men det är ädnå kvinnor som tar ut 80% av föräldradagarna.

Med andra ord har män bättre förutsättningar för att vara mer med sina barn. Frågan är varför dem inte tar chansen och jämna ut föräldradagarna när de har bättre förutsättningar än kvinnorna?

Något som ovanligt som en feministisk man?

Artisten, Emil Jensen, figurerade i ett morgonprogram idag. Han blev överöst med kokmplimanger från lyssnare från olika håll. Det var kärlekssms och kärleksmail som öste in till radionredaktionen.

Så vad är hemligheten bakom Emils framgång? Är han helt fantastiskt för att han vågar ta ställning mot orättvisor? Är det för att han är en man som vågar säga att ojämställdhet är fel och faktiskt mena det han säger. Ja, jag tror det.

Han är inte som politiker som säger att jämställdhet är viktigt och sen stiftar lagar som försummar jämställdheten. (läs politiker som inte vågar ta ställning för fler kvoterade månader till pappor, att även föräldralediga ska få ta del av jobbskatteavdraget, att börsbolagen ska bli mer jämställda osv) Han är konsekvent i sina handlingar. Han ser också kopplingen mellan ojämställdhet och andra sorters orättvisor. Det är därför han också är antirasist, miljökämpe, homovän osv.

Heja Emil Jensen!

Nej, det är inte kvotering.

Jag förstår inte hur debatten om kvinnors representation i börsbolaggstyrelser kom att handla om kvotering! Kvinnor har både erfarenheten, utbildningen och viljan att vilja vara med i börsbolagsstyrelsen och då handlar det om positiv särbehandling och inte kvotering.

Det är viktigt att påpeka det därför att "kvoteringsdiskussionen" har en tendens att osynliga att kvinnor faktiskt dominerar ekonomi, juridik och medicinutbildningarna idag. Kvinnor har kompetensen! Det handlar alltså inte om kvotering, utan om att göra medvetna val. Det handlar om positiv särbehandling.

Unionen-en stolt partner

Jag har precis avslutat ett möte med en kollega om Unionens satsning på Pride 2010.

Det är fantastiskt kul att jobba med Pride år efter år. Och kunskapen om varför vi står på Pride behöver förklaras lite mindre varje år, men det är långt ifrån självklart för alla om varför Unionen syns i hbt-sammanhang.

Häromdagen fick jag följande mail:

"Vad exakt har mitt fack med någons sexuella läggning att göra?
Jag blir vansinnig och det är skrämmande när jag ser att ni håller på med något som är så extremt ovidkommande som detta.
Om man nu går ut i en HBT kampanj, ser jag ju det självklart att man går ut även för dem som är straight.
Det omfattas ju inte av HBT begreppet, eller är det som vanligt att svenskar alltid endast ska framhålla det avvikande?
Anders"

Jag ringde upp Anders, men tyvärr fanns det inget utrymme för dialog. Hans uppfattning var redan klart. Han tyckte inte att han prata om sin läggning på jobbet, varför skulle andra göra det?


Jag frågade honom om han har lyssnat någon gång på fikarasten om vad folk pratar om efter långhelger som påsk t ex. Då berättar kanske Kerstin om att de åkte till familjens semesterställe, Ola berättar om fisketuren och Maria om att hon bara varit hemma och myst med familjen.

Eller om han har någon gång fått en fråga på jobbet om vad han tänker göra på semestern och svarat att han ska åka iväg med fru och barn?

Jo, det hade han ju. Men det hade ingenting med hans läggning och göra. Men det har allt att göra med sexuell läggning att göra. Vem du är med på fritiden och vilket kön du föredrar spelar roll. Det är svårare för en som inte är öppen på sitt jobb att kunna prata om sin helg eller semester än den som är som tillhör heteronormen.


Vi jobbar också med hbt-frågor för att facket har sedan begynnelsen jobbat med att organisera människor på arbetsplatsen, för tillsammans är vi starka. Facket har alltid ställt sig på den utsattes sida. I det här fallet har våra medlemmar gjort klart att det är svårt att vara hbt-person, och då ställer vi upp. Så klart.

Sen har vi medlemmar som har problem med lönen, arbetstid och andra fackliga frågor. Och de jobbar vi också med. Det ena utesluter inte det andra helt enkelt.

Jag hoppas att årets Pridesatsning leder till att vi lyckas klargöra varför vi finns på Pride. Det kommer att komma upp mer info om Pride längre fram. Håll utkik!