Jag sitter här på Uni-kongressen i Japan och är mitt i det gränslösa arbetslivet. Vi är ca 2500 personer som har samlats här för att tillsammans förändra situationen för arbetstagare runt om i världen.
Här finns unga, gamla, kvinnor och män från 87 olika länder. Vi är många som på olika sätt håller kontakten med omvärlden och kontoret hemma via olika medier. Många sitter med sina datorer eller telefoner och är konstant uppkopplade. Själv skriver jag blogg, twittrar eller lägger upp bilder på Facebook härifrån har redan hittat andra mötesdeltagare och vi hjälper varandra att sprida det senaste om kongressen. Jag har senast hittat en som sitter i Leon, Schweitz och håller sig ajour därifrån om vad som händer på kongressen här.
I lördags började kongressen med kvinnokongressen och i tisdags började stora världskongressen. Dagarna börjar klockan 09.00 och avslutas med brobyggarmiddagar tillsammans med andra fackförbund. Gränslösheten finns och syns överallt. Här stämplar ingen in och ut. Man är konstant närvarande för att hinna med och få med så mycket som möjligt. Det här ju ändå 3:e världskongressen och nästa är först om 4 år.
Det gränslösa arbetslivet är här och jag vet att många hellre vill ha gränslösa arbeten. Men jag tänker också på alla som åker hem härifrån och fortsätter i samma tempo. För att det gränslösa arbetet ska fungera krävs att långa arbetsdagar kombineras med korta arbetsdagar. Att det finns tid och möjlighet till reflektion och återhämtning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar