Glädjerus

Det är Pride i stan. Jag går i ett ständigt rus från seminarium till seminarium, från tält till tält och konsert till konsert. Det är mycket nu och alla vill flörta med en. Det är klart att det är en kommersiell festival. Det är många som flörtar med hbt-folket för att de vill sälja sin vara eller synliggöra sitt varumärke i rätt sammanhang och få sig några goodwillpoäng.

Och man kan bli arg på att det pratas om oss hbt-personer som ”Gaysegmentet” och hur ”de” ska lockas till att resa mer eller hur man ska få oss att köpa mer av allting. Men arg är det sista jag är den här veckan.

Den här veckan är och förblir frigörelseveckan. Den här veckan är det inte heteronormen som sätter dagordningen utan alla är välkomna att komma och delta i diskussionerna. Och det är fantastiskt många som tar tillfället i akt och går på seminarier för att lära sig om olika områden.

I en paneldiskussion om vården och hbt-personer påpekade en paneldeltagare att som hbt-person har man inte samma rätt till att vara patient för man förväntas främst vara en folkbildare. Vi var många som log och nickade igenkännande till detta. Hon satte nämligen ord på det som många har tänkt. Vi är många som istället för att få prata om våra krämpor (som man ska göra hos läkaren) har istället fått sitta och förklara att ”Nej, jag har ingen pojkvän/man”. ” Nej, jag kan inte vara med barn”. ”Nej, det behövs inga p-piller här” eller ”Nej, vi är både kvinnor. Det är i heterorelationer som det finns en man och en kvinna” osv. Och det är tröttsamt.

Samma deltagare berättade att andelen homosexuella som vänder sig till vården är betydligt lägre än heterosexuella. Och tittar man på siffrorna för transpersoner är det så gott som katastrofalt lågt. Varför? Jo, för att som patient vill man vara patient och inte en folkbildare och definitivt inte bollplanken för vårdpersonalens fördomar. Och vi är många som är folkbildare allt som oftast.

Men jag blir inte arg över diskussionen. Genom synliggörande av problemen som hbt-personer bemöter, blir jag medveten om mina rättigheter. Jag får lära mig hur det ska vara när det är rättvist och att jag har rätten att kräva samma respekt som andra. Det är stärkande och det skapar glädje!

Happy Pride!