Idag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor.
Förra året anmäldes 27 000 fall av våld mot kvinnor. Anmälningarna ökar varje år. Brottsförebyggande rådet uppskattar att det verkliga antalet fall är fyra-fem gånger högre än anmälningarna.
Här i Sverige är vi lite väl duktiga på att separera det privata från det offentliga. Så väl inom facket. Enligt statisk sker inte våld mot kvinnor främst på öppen gata eller mörka parker. Det sker innanför hemmets fyra väggar och förövaren är oftast någon som kvinnan känner.
Kvinnor är också arbetstagare på din och min arbetsplats. Men hur bemöter vi dem som kommer till jobbet med blåmärken som de inte kan förklara? Hur hanterar vi det som fackliga på arbetsplatserna?
Våld mot kvinnor är en arbetsmiljöfråga. Det som sker hemma påverkar en på jobbet. Och misstänker man att en kollega blir slagen hemma är det mycket viktigt och akut att göra något åt situationen. Börja då med att fråga henne om hur hon mår. Visa att du bryr dig och att du finns till hands.
Men som med allt arbete är det förebyggande det viktigaste. Se till att ha en plan på förhand så att ni inte står handfallna när det väl händer. Skriv i planen vart man kan vända sig. Utse gärna en kontaktperson som får kompetensutvecklas inom området och som vet hur man hanterar personer som är utsatta för våld. och för framförallt för en dialog med arbetsgivaren om handlingsplan.
Visst är det härligt att dela framgångar med kollegor men de goda kollegorna behövs som mest när man har det kämpigt. Vi behöver bli fler som ser och uppmärksammar när våra kollegor inte mår bra.
torsdag 25 november 2010
onsdag 24 november 2010
Karriärplanering
Jag jobbar med det jag har pluggat mig till. Det kan utåt se ut som mycket målmedvetet och ambitiöst. Men jag fick faktiskt mitt namn (kiandokht, som jag också heter) för att det skulle se fint ut på min läkarskylt.
När jag var lite svarade jag alltid på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" med "Ögonläkare". Inte för att jag faktiskt ville det, utan mer för att ha ett färdigt svar när frågan ställdes. Och alla blev ju så impade och nöjda över mitt svar. Så jag fortsatte med det.
Men att jobba inom vården pasar inte mig. Jag har flera månaders erfarenhet av arbete inom vården. och när jag insåg att jag inte ville bli läkare kom den stora karriärskrisen. Vad gör jag då? Mina föräldrar godtog endast följande titlar: läkare, arkitekt eller jurist. Tyvärr så lockade inget av dessa yrken. Så jag sökte till högskolan med hjärtat och då blev det socilogi. och sen intenationell migration och etniska relationer och sen genus.
Det var frågor som intresserade mig och jag ville kunna mer om. Det var frågor som tillskillnad från läkaryrket kunde få igång mig och få mina kinder att bli heta och mina underarmar svettiga. Jag vill förändra världen. Jag vet det nu. Och så har jag ett jobb som är mycket utvecklande och hjälper mig att kunna bidra med mitt till stacken. Men jag vill ändå göra karriär. Jag vill utvecklas och lära mig nya saker inom nya områden. Och då är det åter frågetecken om vart och åt vilket håll jag ska sträcka mig.
Jag använde nyss Unionens karriärcoachverktyg. Och det ställdes riktigt svåra frågor om vart jag vill och hur jag vill utvecklas.
Utveckling kan tydligen vara att fördjupa sig eller att stiga sidledes (som det hette). Spännande. Eller så växer man uppåt och får mer status. Men för vems skull är statusen och prestigen?
Om du inte har gjort karriärtesterna på Unionen så se till att ta dig tid att gå igenom det. Som medlem får du det gratis och just nu kan du vara provmedlem gratis i 6 månader. Passa på och prova du med!
När jag var lite svarade jag alltid på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" med "Ögonläkare". Inte för att jag faktiskt ville det, utan mer för att ha ett färdigt svar när frågan ställdes. Och alla blev ju så impade och nöjda över mitt svar. Så jag fortsatte med det.
Men att jobba inom vården pasar inte mig. Jag har flera månaders erfarenhet av arbete inom vården. och när jag insåg att jag inte ville bli läkare kom den stora karriärskrisen. Vad gör jag då? Mina föräldrar godtog endast följande titlar: läkare, arkitekt eller jurist. Tyvärr så lockade inget av dessa yrken. Så jag sökte till högskolan med hjärtat och då blev det socilogi. och sen intenationell migration och etniska relationer och sen genus.
Det var frågor som intresserade mig och jag ville kunna mer om. Det var frågor som tillskillnad från läkaryrket kunde få igång mig och få mina kinder att bli heta och mina underarmar svettiga. Jag vill förändra världen. Jag vet det nu. Och så har jag ett jobb som är mycket utvecklande och hjälper mig att kunna bidra med mitt till stacken. Men jag vill ändå göra karriär. Jag vill utvecklas och lära mig nya saker inom nya områden. Och då är det åter frågetecken om vart och åt vilket håll jag ska sträcka mig.
Jag använde nyss Unionens karriärcoachverktyg. Och det ställdes riktigt svåra frågor om vart jag vill och hur jag vill utvecklas.
Utveckling kan tydligen vara att fördjupa sig eller att stiga sidledes (som det hette). Spännande. Eller så växer man uppåt och får mer status. Men för vems skull är statusen och prestigen?
Om du inte har gjort karriärtesterna på Unionen så se till att ta dig tid att gå igenom det. Som medlem får du det gratis och just nu kan du vara provmedlem gratis i 6 månader. Passa på och prova du med!
torsdag 11 november 2010
A-bombens ständiga närvaro
Det som hände 1945 klockan 11.02 är ständigt närvarande under kongressen. Fred är temat på kongressen i år och Atombomben har nämnts så många gånger att den har fått en egen förkortning - A-bomben.
Innan jag kom hit till Nagasaki,var kärnvapen något som jag hört om på nyheterna och på FN-nivå. Det har alltid känts långt borta. Men här har vi till och med fått träffa en kvinna som förlorade hela sin familj (föräldrar och sju syskon)på grund av atombomben. 46 år efter kriget bestämde hos sig för att sluta förtränga det som hänt och berätta sin historia för omvärlden för att på det sättet förhindra att fler barn drabbas av samma tragedi som hon.
Två till fyra månader efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki beräknas 60.000−80.000 och 90.000−166.000 människor ha omkommit som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen skedde det första dygnet. Fortfarande idag, drygt 60 år senare, dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.
Det obehagliga är att atombomber är inte bara historia. Det byggs atombomber och kärnvapen och de provsprängs runtom i världen. Sedan 1945 har USA genomfört 1030 provsprängningar, Sovjetunionen 715, Frankrike 210, Storbritannien 45, Kina 45, Indien 6, Pakistan 6 och Nordkorea 1. Provspräningarnas strålningar har redan drabbat många människor men länder som utför sprängningarna beter sig ytterst ansvarslösa.
Obehaget gror i magen. Nagasaki var så gott som jämnad med marken när bomben föll. Detsamma gällde Hiroshima. Det får inte hända igen. Det får det bara inte göra.
Innan jag kom hit till Nagasaki,var kärnvapen något som jag hört om på nyheterna och på FN-nivå. Det har alltid känts långt borta. Men här har vi till och med fått träffa en kvinna som förlorade hela sin familj (föräldrar och sju syskon)på grund av atombomben. 46 år efter kriget bestämde hos sig för att sluta förtränga det som hänt och berätta sin historia för omvärlden för att på det sättet förhindra att fler barn drabbas av samma tragedi som hon.
Två till fyra månader efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki beräknas 60.000−80.000 och 90.000−166.000 människor ha omkommit som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen skedde det första dygnet. Fortfarande idag, drygt 60 år senare, dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.
Det obehagliga är att atombomber är inte bara historia. Det byggs atombomber och kärnvapen och de provsprängs runtom i världen. Sedan 1945 har USA genomfört 1030 provsprängningar, Sovjetunionen 715, Frankrike 210, Storbritannien 45, Kina 45, Indien 6, Pakistan 6 och Nordkorea 1. Provspräningarnas strålningar har redan drabbat många människor men länder som utför sprängningarna beter sig ytterst ansvarslösa.
Obehaget gror i magen. Nagasaki var så gott som jämnad med marken när bomben föll. Detsamma gällde Hiroshima. Det får inte hända igen. Det får det bara inte göra.
onsdag 10 november 2010
Unionen tog steget längre än alla andra
Medan alla diskuterade jämställdhet utifrån kön i talarstolen och slog ett slag för hur viktigt det är med "genderequality", gick Unionens vice ordförande, Peter Hellberg, upp och höll ett personligt tal om vikten av jämställdhet men också om hbt-personers rätt att få vara sig själva på arbetsplatserna.
Här kan du läsa Peters tal.
"Jag heter Peter Hellberg och kommer från tjänstemannaförbundet Unionen i Sverige.
Jag har en arbetskamrat som under flera år levde med hemlig identitet. Det han gjorde när han var ledig dolde han på jobbet. Han berättade aldrig vad han gjort i helgen, vilka han umgicks med eller hur han haft det på semestern. En dag bestämde han sig för att prata med en arbetskamrat (som han litade på) om sin situation och blev uppmuntrad att vara sig själv även på jobbet. Han tog mod till sig och berättade för sina närmaste arbetskamrater att han är homosexuell. Hans arbetskamrater tyckte att han var modig som berättade, men sen var frågan ur världen. Det var ju hans arbetsinsats som räknades på jobbet, inte hans sexuella läggning.
Mänskliga rättigheter kan betyda olika saker för alla oss som är samlade här i dag. Men enligt Förenta Nationerna betyder det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.
Det betyder att varje människa har rätt att vara sig själv och bli respekterad för den man är oavsett
- vilken hudfärg man har,
- vilken religion man utövar,
- vilket parti man röstar på
- vilken människa man älskar
Unionen arbetar aktivt för att arbetslivet ska vara till för alla. Det kan handla om att den som har ett funktionshinder har rätt till hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Eller
att den som är homosexuell inte ska behöva smyga med sin kärlek.
Men det finns också andra orättvisor som vi behöver lyfta fram och jag ska nämna ett exempel som Unionen arbetar med.
I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, och sämre karriärmöjligheter. Detta skedde trots att Sverige hade en av världens bästa lagstiftningar på området. Sedan dess har vi gjort undersökningar och frågat våra medlemmar vilka möjligheter de har att kombinera sitt arbete med föräldraskapet. Utifrån våra undersökningar har vi sedan lyft fram brister och kommit med förslag till förbättringar. Ingen ska ha sämre förutsättningar i arbetslivet eller bli diskriminerad för att man bildar familj och får barn, det är en mänsklig rättighet.
När jag står här idag är det i förvissningen om att de mänskliga rättigheterna är en viktig del av vårt globala fackliga arbete, rätten att vara den man är oavsett hudfärg, kön, ursprung eller sexuell läggning och könsidentitet, funktionshinder, eller att man vill skaffa familj.
Och när jag åker hem till mitt arbete igen så känns det bra att kunna berätta för min modiga arbetskamrat att UNIs kongress i Nagasaki har slagit fast att fackföreningar världen över kommer att arbeta aktivt för allas lika rättigheter och värde.
"
Här kan du läsa Peters tal.
"Jag heter Peter Hellberg och kommer från tjänstemannaförbundet Unionen i Sverige.
Jag har en arbetskamrat som under flera år levde med hemlig identitet. Det han gjorde när han var ledig dolde han på jobbet. Han berättade aldrig vad han gjort i helgen, vilka han umgicks med eller hur han haft det på semestern. En dag bestämde han sig för att prata med en arbetskamrat (som han litade på) om sin situation och blev uppmuntrad att vara sig själv även på jobbet. Han tog mod till sig och berättade för sina närmaste arbetskamrater att han är homosexuell. Hans arbetskamrater tyckte att han var modig som berättade, men sen var frågan ur världen. Det var ju hans arbetsinsats som räknades på jobbet, inte hans sexuella läggning.
Mänskliga rättigheter kan betyda olika saker för alla oss som är samlade här i dag. Men enligt Förenta Nationerna betyder det att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.
Det betyder att varje människa har rätt att vara sig själv och bli respekterad för den man är oavsett
- vilken hudfärg man har,
- vilken religion man utövar,
- vilket parti man röstar på
- vilken människa man älskar
Unionen arbetar aktivt för att arbetslivet ska vara till för alla. Det kan handla om att den som har ett funktionshinder har rätt till hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Eller
att den som är homosexuell inte ska behöva smyga med sin kärlek.
Men det finns också andra orättvisor som vi behöver lyfta fram och jag ska nämna ett exempel som Unionen arbetar med.
I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, och sämre karriärmöjligheter. Detta skedde trots att Sverige hade en av världens bästa lagstiftningar på området. Sedan dess har vi gjort undersökningar och frågat våra medlemmar vilka möjligheter de har att kombinera sitt arbete med föräldraskapet. Utifrån våra undersökningar har vi sedan lyft fram brister och kommit med förslag till förbättringar. Ingen ska ha sämre förutsättningar i arbetslivet eller bli diskriminerad för att man bildar familj och får barn, det är en mänsklig rättighet.
När jag står här idag är det i förvissningen om att de mänskliga rättigheterna är en viktig del av vårt globala fackliga arbete, rätten att vara den man är oavsett hudfärg, kön, ursprung eller sexuell läggning och könsidentitet, funktionshinder, eller att man vill skaffa familj.
Och när jag åker hem till mitt arbete igen så känns det bra att kunna berätta för min modiga arbetskamrat att UNIs kongress i Nagasaki har slagit fast att fackföreningar världen över kommer att arbeta aktivt för allas lika rättigheter och värde.
"
Mitt gränslösa jobb
Jag sitter här på Uni-kongressen i Japan och är mitt i det gränslösa arbetslivet. Vi är ca 2500 personer som har samlats här för att tillsammans förändra situationen för arbetstagare runt om i världen.
Här finns unga, gamla, kvinnor och män från 87 olika länder. Vi är många som på olika sätt håller kontakten med omvärlden och kontoret hemma via olika medier. Många sitter med sina datorer eller telefoner och är konstant uppkopplade. Själv skriver jag blogg, twittrar eller lägger upp bilder på Facebook härifrån har redan hittat andra mötesdeltagare och vi hjälper varandra att sprida det senaste om kongressen. Jag har senast hittat en som sitter i Leon, Schweitz och håller sig ajour därifrån om vad som händer på kongressen här.
I lördags började kongressen med kvinnokongressen och i tisdags började stora världskongressen. Dagarna börjar klockan 09.00 och avslutas med brobyggarmiddagar tillsammans med andra fackförbund. Gränslösheten finns och syns överallt. Här stämplar ingen in och ut. Man är konstant närvarande för att hinna med och få med så mycket som möjligt. Det här ju ändå 3:e världskongressen och nästa är först om 4 år.
Det gränslösa arbetslivet är här och jag vet att många hellre vill ha gränslösa arbeten. Men jag tänker också på alla som åker hem härifrån och fortsätter i samma tempo. För att det gränslösa arbetet ska fungera krävs att långa arbetsdagar kombineras med korta arbetsdagar. Att det finns tid och möjlighet till reflektion och återhämtning.
Här finns unga, gamla, kvinnor och män från 87 olika länder. Vi är många som på olika sätt håller kontakten med omvärlden och kontoret hemma via olika medier. Många sitter med sina datorer eller telefoner och är konstant uppkopplade. Själv skriver jag blogg, twittrar eller lägger upp bilder på Facebook härifrån har redan hittat andra mötesdeltagare och vi hjälper varandra att sprida det senaste om kongressen. Jag har senast hittat en som sitter i Leon, Schweitz och håller sig ajour därifrån om vad som händer på kongressen här.
I lördags började kongressen med kvinnokongressen och i tisdags började stora världskongressen. Dagarna börjar klockan 09.00 och avslutas med brobyggarmiddagar tillsammans med andra fackförbund. Gränslösheten finns och syns överallt. Här stämplar ingen in och ut. Man är konstant närvarande för att hinna med och få med så mycket som möjligt. Det här ju ändå 3:e världskongressen och nästa är först om 4 år.
Det gränslösa arbetslivet är här och jag vet att många hellre vill ha gränslösa arbeten. Men jag tänker också på alla som åker hem härifrån och fortsätter i samma tempo. För att det gränslösa arbetet ska fungera krävs att långa arbetsdagar kombineras med korta arbetsdagar. Att det finns tid och möjlighet till reflektion och återhämtning.
tisdag 9 november 2010
Dagens wow: Globalt ramavtal
Jag är Japan på Uni-kongressen. Uni är världsfacket för tjänstesektorn.
Idag kl. 11.30 (lokaltid) var det möte om Ikea idag. Ikea har visat sig vara intresserad av att teckna ett sk. globalt ramavtal.
Ett globalt ramavtal är en bindande överenskommelse mellan ett globalt branschfack och ett multinationellt, tex Ikea, som i avtalet förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter i arbetslivet. Idag finns det drygt 40 globala ramavtal.
Syftet med ramavtalen är att lägga ett gemensamt golv för alla arbetsplatser och underleverantörer.
Genom de globala ramavtalen förbinder sig företagen att följa att de olika ländernas lagstiftning om minimilöner och arbetsvillkor, Företaget förbinder sig att respektera rätten att bilda fackföreningar och att förhandla kollektivt, de ska motverka tvångs- och barnaarbete, och motverka all diskriminering. Alla fackföreningar som är verksamma inom koncernen ska gemensamt arbeta för att mänskliga rättigheter i arbetslivet efterlevs. Skanska, SKF, Hennes & Mauritz, Duni och SCA är exempel på svenska företag som har sådana avtal.
Idag kl. 11.30 (lokaltid) var det möte om Ikea idag. Ikea har visat sig vara intresserad av att teckna ett sk. globalt ramavtal.
Ett globalt ramavtal är en bindande överenskommelse mellan ett globalt branschfack och ett multinationellt, tex Ikea, som i avtalet förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter i arbetslivet. Idag finns det drygt 40 globala ramavtal.
Syftet med ramavtalen är att lägga ett gemensamt golv för alla arbetsplatser och underleverantörer.
Genom de globala ramavtalen förbinder sig företagen att följa att de olika ländernas lagstiftning om minimilöner och arbetsvillkor, Företaget förbinder sig att respektera rätten att bilda fackföreningar och att förhandla kollektivt, de ska motverka tvångs- och barnaarbete, och motverka all diskriminering. Alla fackföreningar som är verksamma inom koncernen ska gemensamt arbeta för att mänskliga rättigheter i arbetslivet efterlevs. Skanska, SKF, Hennes & Mauritz, Duni och SCA är exempel på svenska företag som har sådana avtal.
lördag 6 november 2010
Unionens arbete för föräldravänliga arbetsplatser sprider sig
Gun Karlssons, ledamot i Unionens förbundsstyrelse, höll nyss tal på
UNIs kvinnokonferens november 2010
Dear sisters,
My name is Gun Karlsson from the trade union Unionen, from Stockholm, Sweden. I am happy to meet you all and thank you Nagasaki. And now I will speak in Swedish.
När jag får besök från andra länder får jag ofta höra att de är förvånade över att det är så många män som, utan en kvinna vid sin sida, är ute med små barn i barnvagn. ”Var är alla mammorna?” undrar mina besökande vänner förvånat.
Det har gått över trettio år sedan Sveriges riksdag införde en föräldraförsäkring. Den innebar att de svenska männen, som de första i världshistorien, fick rätt till betald ledighet med sina barn. Försäkringen har blivit ett viktigt inslag inte bara i jämställdhetspolitiken utan också i välfärdspolitiken och bygget av Sverige som en välfärdsstat. När försäkringen infördes år 1974 betonades att den ”är en viktig markering från samhällets sida att pappan och mamman delar ansvaret för barnets omvårdnad” samtidigt som den lediga mamman och pappan skulle kunna behålla en inkomst.
Jag vet att mitt arbetsliv påverkas av mitt privatliv. Och tvärtom. Och precis på samma sätt är det på arbetsmarknaden och i samhället i stort.
- När män och kvinnor delar på ansvaret för barnen så kan man undvika att kvinnor halkar efter i sin löneutveckling och karriär och hennes möjlighet att så småningom försörja sig på sin pension ökar
- När både män och kvinnor tar ut sin föräldraledighet kan inte arbetsgivaren betrakta kvinnor som ”riskarbetskraft”
I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, ofördelaktiga förändringar av arbetstiden och sämre karriärmöjligheter. Sedan dess har vi gjort ett antal undersökningar där vi frågat våra medlemmar om vilka möjligheter de har till flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån, om man lägger möten på tidigare morgnar och sena kvällar. Kort sagt: vi har kartlagt om arbetsplatserna är barntillåtna eller inte.
Vi jobbar för tryggare anställningar så att fler vågar skaffa barn. Vi arbetar för att de anställda ska få kortare arbetstid och mer inflytande över förläggningen av arbetstiden. I detta ingår en attitydförändring så att graviditet, barnafödande och föräldraskap uppfattas som något positivt, utvecklande och värdefullt även i arbetslivet. Utifrån våra undersökningar lyfter vi fram orättvisor och brister. Vi kritiserar dem som kritiseras bör, arbetar mot orättvisor och strävar efter att vara närvarande, starka, drivande och utvecklande på arbetsplatserna där vi har medlemmar. Men vi väljer också att lyfta fram positiva exempel och hylla dem som hyllas bör. Med utmärkelsen ”Guldnappen” har vi under sju års tid lyft fram ett företag som på olika sätt bidrar till att underlätta för de anställda att förena arbete och föräldraskap. (Den första Guldnappen gick för övrigt till IKEA år 2003)
I Sverige har vi kommit långt på många sätt, men mycket återstår. Man blir inte mer jämställd för att man drar barnvagnen en solig söndag eftermiddag. Nej, det krävs ansvar och engagemang för att man ska kunna säga att man delar lika på ansvaret för familjen och möjligheten att göra karriär. Att båda föräldrarna har samma rättigheter till barnen OCH jobbet.
UNIs kvinnokonferens november 2010
Dear sisters,
My name is Gun Karlsson from the trade union Unionen, from Stockholm, Sweden. I am happy to meet you all and thank you Nagasaki. And now I will speak in Swedish.
När jag får besök från andra länder får jag ofta höra att de är förvånade över att det är så många män som, utan en kvinna vid sin sida, är ute med små barn i barnvagn. ”Var är alla mammorna?” undrar mina besökande vänner förvånat.
Det har gått över trettio år sedan Sveriges riksdag införde en föräldraförsäkring. Den innebar att de svenska männen, som de första i världshistorien, fick rätt till betald ledighet med sina barn. Försäkringen har blivit ett viktigt inslag inte bara i jämställdhetspolitiken utan också i välfärdspolitiken och bygget av Sverige som en välfärdsstat. När försäkringen infördes år 1974 betonades att den ”är en viktig markering från samhällets sida att pappan och mamman delar ansvaret för barnets omvårdnad” samtidigt som den lediga mamman och pappan skulle kunna behålla en inkomst.
Jag vet att mitt arbetsliv påverkas av mitt privatliv. Och tvärtom. Och precis på samma sätt är det på arbetsmarknaden och i samhället i stort.
- När män och kvinnor delar på ansvaret för barnen så kan man undvika att kvinnor halkar efter i sin löneutveckling och karriär och hennes möjlighet att så småningom försörja sig på sin pension ökar
- När både män och kvinnor tar ut sin föräldraledighet kan inte arbetsgivaren betrakta kvinnor som ”riskarbetskraft”
I början av 2000-talet blev vi uppmärksamma på att medlemmar råkade illa ut i samband med att de blev gravida och/eller föräldrar. Vi fick samtal om uppsägningar, omplaceringar, ofördelaktiga förändringar av arbetstiden och sämre karriärmöjligheter. Sedan dess har vi gjort ett antal undersökningar där vi frågat våra medlemmar om vilka möjligheter de har till flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån, om man lägger möten på tidigare morgnar och sena kvällar. Kort sagt: vi har kartlagt om arbetsplatserna är barntillåtna eller inte.
Vi jobbar för tryggare anställningar så att fler vågar skaffa barn. Vi arbetar för att de anställda ska få kortare arbetstid och mer inflytande över förläggningen av arbetstiden. I detta ingår en attitydförändring så att graviditet, barnafödande och föräldraskap uppfattas som något positivt, utvecklande och värdefullt även i arbetslivet. Utifrån våra undersökningar lyfter vi fram orättvisor och brister. Vi kritiserar dem som kritiseras bör, arbetar mot orättvisor och strävar efter att vara närvarande, starka, drivande och utvecklande på arbetsplatserna där vi har medlemmar. Men vi väljer också att lyfta fram positiva exempel och hylla dem som hyllas bör. Med utmärkelsen ”Guldnappen” har vi under sju års tid lyft fram ett företag som på olika sätt bidrar till att underlätta för de anställda att förena arbete och föräldraskap. (Den första Guldnappen gick för övrigt till IKEA år 2003)
I Sverige har vi kommit långt på många sätt, men mycket återstår. Man blir inte mer jämställd för att man drar barnvagnen en solig söndag eftermiddag. Nej, det krävs ansvar och engagemang för att man ska kunna säga att man delar lika på ansvaret för familjen och möjligheten att göra karriär. Att båda föräldrarna har samma rättigheter till barnen OCH jobbet.
måndag 1 november 2010
Salsakurs istället för jobb?
Hon heter Sima, är 50 år och bor i Malmö. I dessa dagar gömmer hon sig själv och sin familj i lägenheten i Kroksbäck för att undvika att bli skjuten.
Att sitta inomhus med persiennerna nere påminner henne om kriget i det land hon en gång lämnat. När det hördes varnningssirener så mörklades stora delar av staden. Där satt hon gravid i mörkret och hoppades på att bomberna inte skulle falla på några människor. Efter varje mörkläggning var köerna långa till den lokala publika telefonkiosken. Alla ringde runt till sina nära och kära och skulle förhöra sig om de hade klarat sig.
När hon sitter i sin lägenhet idag, undrar hon vad hon gör i Sverige. Sverige sökte hon sig till för att hon tillhörde oppositionen. Här skulle hon äntligen få leva i en demokrati med yttrandefrihet. Här skulle hon få utbilda sig och arbeta.
Det land hon lämnat hade i fem år fängslat och torterat henne. De tog hörseln i ena örat och lämnade henne med synliga och osynliga ärr.
Men hon är stark Sima. Hon ger inte upp. Trots den knappa ekonomiska situationen i hemlandet lyckades hon ta sig därifrån till Sverige. Hon bodde hos systern och hennes man tills hon fick egen lägenhet. Och så småningom lyckades hon samla sin familj och både sonen och maken lyckades komma till fria Sverige med hjälp av FN.
Nu hade hon fått en chans till omstart. I Sverige fanns demokrati och stora möjligheter till att studera. Något som hon länge velat men inte haft möjlighet till. Hon tog sig igenom sfi:n med bravur och på kort tid. Hon var ivrig under sfi-utbildningen. Hon ville ju klara av det snabbt så att hon skulle påbörja en utbildning som skulle ge henne jobb. Ett jobb som skulle få henne och hennes familj att kunna stå på egna ben och inte vara ekonomiskt beroende av staten. Hon ville göra rätt för sig och känna att hon äntligen kunde hitta en bas i det nya landet.
Så snart sfi:n var avklarad hörde hon av sig till olika studievägledare för att se vilka KY utbildningar som skulle resultera i jobb. Det som utlovades och som intresserade henne mest var Livsmedelsteknisk utbildning. Hon sökte och kom med. Två år tog utbildning och hennes självförtroende växte. Visst var det svårt med den avancerade svenskan och att hänga med, men hon klarade det! Nu hade hon en titel och arbetsmarknaden stod inför hennes fötter.
Det är ett och ett halvt år sen Sima slutade studera. Hon har strålande betyg från praktikplatser med varma rekommendation men ingen vill anställa. Genom arbetsförmedlingen har hon erbjudits coacher av olika slag. Den ena tog henne runt på idrottshallar i Malmö för att visa var man kan syssla med friskvård. Den andra ville att de skulle göra utflykter till olika stadsdelar. Droppen kom när en coach tyckte att de skulle anmäla sig till en salsakurs. Då hörde hon av sig till AIC (Arbete och Integrationscentrum) och sa att hon vill ha ett jobb, inte dansa salsa! Några veckor senare får hon besked från arbetsförmedlingen att hon måste praktisera i 5 år för att få ett jobb.
I början sökte Sima jobb i Skåne. Men med tanke på den växande desperationen har hon utvidgat sitt sökningsområde. Men ändå ingenting. Hon har ingen arbetslivserfarenhet heter det. Ändå har hon strålande betyg från sina praktikplatser.
Nu är hon i socialförvaltningens händer. Hon måste visa papper på att hon söker 10 jobb i månaden. Vilket hon gör. Hon vill jobba med det hon studerat, men hon blir mindre hoppfull för var dag som går. Hon vill jobba, men hon får vända sig till coacher som vill hjälpa henne uppdatera cvn för hundrande gången.
Livet är tufft i Malmö för Sima. Mycket har blivit bättre för henne i Sverige, men hon blir förnekad av den svenska arbetsmarknaden gång på gång. Hon tycker att det är ett hån att höra integrationsministern prata om att jobb är vägen till integration. Hon får ju inget jobb, hon får erbjudanden om salsakurser och studiebesök. Men hon ger inte upp. Hon får inte ge upp! Sverige är ju ett drömland. En demokrati med yttrandefrihet. Här kan man gå säkert på gatorna och här finns fungerande system som ser till att de som kan och vill jobba också får göra det.
Att sitta inomhus med persiennerna nere påminner henne om kriget i det land hon en gång lämnat. När det hördes varnningssirener så mörklades stora delar av staden. Där satt hon gravid i mörkret och hoppades på att bomberna inte skulle falla på några människor. Efter varje mörkläggning var köerna långa till den lokala publika telefonkiosken. Alla ringde runt till sina nära och kära och skulle förhöra sig om de hade klarat sig.
När hon sitter i sin lägenhet idag, undrar hon vad hon gör i Sverige. Sverige sökte hon sig till för att hon tillhörde oppositionen. Här skulle hon äntligen få leva i en demokrati med yttrandefrihet. Här skulle hon få utbilda sig och arbeta.
Det land hon lämnat hade i fem år fängslat och torterat henne. De tog hörseln i ena örat och lämnade henne med synliga och osynliga ärr.
Men hon är stark Sima. Hon ger inte upp. Trots den knappa ekonomiska situationen i hemlandet lyckades hon ta sig därifrån till Sverige. Hon bodde hos systern och hennes man tills hon fick egen lägenhet. Och så småningom lyckades hon samla sin familj och både sonen och maken lyckades komma till fria Sverige med hjälp av FN.
Nu hade hon fått en chans till omstart. I Sverige fanns demokrati och stora möjligheter till att studera. Något som hon länge velat men inte haft möjlighet till. Hon tog sig igenom sfi:n med bravur och på kort tid. Hon var ivrig under sfi-utbildningen. Hon ville ju klara av det snabbt så att hon skulle påbörja en utbildning som skulle ge henne jobb. Ett jobb som skulle få henne och hennes familj att kunna stå på egna ben och inte vara ekonomiskt beroende av staten. Hon ville göra rätt för sig och känna att hon äntligen kunde hitta en bas i det nya landet.
Så snart sfi:n var avklarad hörde hon av sig till olika studievägledare för att se vilka KY utbildningar som skulle resultera i jobb. Det som utlovades och som intresserade henne mest var Livsmedelsteknisk utbildning. Hon sökte och kom med. Två år tog utbildning och hennes självförtroende växte. Visst var det svårt med den avancerade svenskan och att hänga med, men hon klarade det! Nu hade hon en titel och arbetsmarknaden stod inför hennes fötter.
Det är ett och ett halvt år sen Sima slutade studera. Hon har strålande betyg från praktikplatser med varma rekommendation men ingen vill anställa. Genom arbetsförmedlingen har hon erbjudits coacher av olika slag. Den ena tog henne runt på idrottshallar i Malmö för att visa var man kan syssla med friskvård. Den andra ville att de skulle göra utflykter till olika stadsdelar. Droppen kom när en coach tyckte att de skulle anmäla sig till en salsakurs. Då hörde hon av sig till AIC (Arbete och Integrationscentrum) och sa att hon vill ha ett jobb, inte dansa salsa! Några veckor senare får hon besked från arbetsförmedlingen att hon måste praktisera i 5 år för att få ett jobb.
I början sökte Sima jobb i Skåne. Men med tanke på den växande desperationen har hon utvidgat sitt sökningsområde. Men ändå ingenting. Hon har ingen arbetslivserfarenhet heter det. Ändå har hon strålande betyg från sina praktikplatser.
Nu är hon i socialförvaltningens händer. Hon måste visa papper på att hon söker 10 jobb i månaden. Vilket hon gör. Hon vill jobba med det hon studerat, men hon blir mindre hoppfull för var dag som går. Hon vill jobba, men hon får vända sig till coacher som vill hjälpa henne uppdatera cvn för hundrande gången.
Livet är tufft i Malmö för Sima. Mycket har blivit bättre för henne i Sverige, men hon blir förnekad av den svenska arbetsmarknaden gång på gång. Hon tycker att det är ett hån att höra integrationsministern prata om att jobb är vägen till integration. Hon får ju inget jobb, hon får erbjudanden om salsakurser och studiebesök. Men hon ger inte upp. Hon får inte ge upp! Sverige är ju ett drömland. En demokrati med yttrandefrihet. Här kan man gå säkert på gatorna och här finns fungerande system som ser till att de som kan och vill jobba också får göra det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
