Analys tack!

Vi må leva i ett av de mest jämställda länderna i världen, men det betyder inte att kvinnor och män behandlas lika. Inte hemma och inte på arbetet.

Det blir inte heller lättare av att våra politiker med jämna mellanrum lägger fram reformer som till ytan ser ut att gynna alla, men som i grunden slår olika mot kvinnor och män och därmed motverkar jämställdheten i samhället.

Äldreomsorgsreformen var ett exempel där det försvann tiotusentals platser för äldre. Detta har lett till att huvuddelen kvinnor har blivit anhörigvårdare. Detta kräver att de går ner i deltid för att hinna vara anhörigvårdare. Och när en går ner i arbetstid, så innebär det sämre lön, sämre a-kasseersättning och lägre pension.

Jobbskatteavdraget gynnar alla, men inte den som är föräldraledig. Det är mest kvinnor som är föräldralediga och dessa är hemma barnen mycket längre tid än männen. Även denna reform bidrar till ojämställdhet i och med att män redan tjänar mer än kvinnor, men kvinnorna straffas eftersom de är hemma och tar hand om framtidens arbetskraft, dvs barnen.

Vårdnadsbidraget är förstås en familjereform och inte en jämställdhetsreform. Det är därför som ingen blir förvånad när man ser att det är mest kvinnor som utnyttjar detta bidrag och blir ekonomiskt beroende av en partner, eftersom bidraget handlar om en väldigt låg summa.

Föräldraförsäkringen ska gå att fördela hur som mellan föräldrarna, men när det blir mest kvinnor som utnyttjar denna sociala försäkring så slår det olika mot kvinnor och män på arbetsmarknaden.

För att komma åt den ojämställdhet som drabbar hälften av befolkningen i Sverige, vore det mycket önskvärt om nästa regering, vilka det än blir, lät alla sina reformer gå igenom en genusanalys. Där kunde man kolla hur de olika reformerna som är till ytan könsneutrala, slår olika mot kvinnor och män.

Våga fråga!

Fråga!
Det är egentligen så enkelt gjort! Det krävs en liten fråga. Det behöver inte bli en stor sak. Bara en kort fråga. Man kan formulera det på olika sätt förstås.


”Hur länge ska du vara hemma?” Eller ”Och när kommer du att vara ledig?” eller ”och hur kommer du att ta ut din del av föräldraledigheten”. Längre fråga än så behöver det inte vara. Kort och koncist och ändå har du som arbetsgivare eller kollega visat att det är helt ok att din kollega (som trots att han är man) förväntas vara hemma med sitt barn.


Vi måste bli bättre på att prata om hur det fantastiska med att bli med barn, drabbar mammor och pappor olika men att det bör vara lika självklart att uppmuntra män som kvinnor att vara föräldralediga.

Gör vi inte det kommer kvinnorna här att snart göra som kvinnorna i Japan och Italien. Nämligen vägra bli med barn pga av hur det påverkar deras karriär. Och vad har vi för arbetskraft om 20 år om barnafödandet stannade av? Det gäller att tänka långsiktigt. Ansvarsfulla arbetsgivare har förstått det här och arbetar redan idag med det.


De gör det exempelvis genom att göra det okej för både pappor och mammor att vara lediga. De lägger inte möten sent på kvällar. De uppmuntrar att föräldrarna delar lika på föräldraledigheten. De befordrar även den barnledige. De ser till så att de anställda har inflytande över sina arbetstider så att de lättare kan hämta och lämna på förskolan.
Vill man, så kan man!



Just nu pågår nomineringar till 2010 års Guldnappspris. Det är så Unionen belönar den arbetsplats som har bidragit till att föräldrar kan kombinera sina roller som föräldrar med arbetet. Är din arbetsplats en av dem? Då tycker jag att du ska skicka en nominering här.

Jag vet allt om verkligheten!

Som likabehandlingsspecialist får jag en hel del samtal från studenter som skriver uppsatser om olika diskrimineringsområden. Dagens samtal kom från Stockholms Universitet där studenten höll på och skrev en uppsats om missgynnande av föräldralediga. Hon hade först intervjuat en person på en arbetsgivarorganisation som hade påstått att missgynnande av föräldralediga var ”en ickefråga- det händer inte”, hade han sagt kort och gott.

Då jag jobbar på Sveriges största fackförbund så blev jag inte förvånad över svaret, trots att jag vet att verkligheten ser annorlunda ut. Man kan säga att det är vi på fackförbunden som är ”verklighetens folk” i detta fall. Det är vi som får samtalet från medlemmen som är förtvivlad för att hennes schema är drastiskt förändrat efter föräldraledigheten. Helt plötsligt har hon bara kvällspass, vilket gör det omöjligt för henne att vara kvar på det jobbet. När ska hon träffa sina barn - för det finns ju inte några kvällsöppna dagis där hon bor. Det är också vi som vet att en och samma arbetsplats har infört samma regel varje gång någon har kommit tillbaka från föräldraledigheten.

Vi i facket är verklighetens folk. Genom att ha så många förtroendevalda på arbetsplatser samlar vi in information och kan se strukturer som gynnar och missgynnar. Vi kan se var det behöver justeras och vi vet när en medlem har blivit missgynnad.

Får vi in ett ärende om diskriminering så har vi oftast kännedom om arbetsplatsens icke-fungerande arbetsmiljö sedan tidigare. Arbetslivsforskare har visat att man kan mäta öppenheten på en arbetsplats genom att studera hur homofobiska skämt behandlas runt fikabordet. Förekommer det skämt om homosexuella så förekommer allt som oftast diskriminering och mobbning även mot andra grupper.

Och vi, verklighetens folk, vet att missgynnande av föräldralediga och småbarnsföräldrar förekommer. Det är olyckligt och oansvarigt av arbetsgivare att missgynna personer som förser oss med morgondagens arbetskraft.

Avskaffa apartheid i Sverige

Avskaffa apartheid i Sverige

Den här veckan bloggar jag för Du och Jobbet. Länken hittar du här ovan.

"Men rör på musen!"

Vid ett tillfälle på ett seminarium får inte föreläsaren upp sin powerpointpresentation på duken och när bilden väl kommer upp så har datorn hamnat i vänteläge. Efter ett tag ropar en äldre herre ”MEN RÖR PÅ MUSEN!”

När jag vänder mig mot mannen ser jag att han sitter och fnittrar med sin kollega/kompis som i sin tur verkar bekräfta det roliga i uttalandet genom att skratta med. Kvinnan framme vid podiet säger ingenting. Men jag ser att flera personer i lokaler skruvar obekvämt på sig.

På ett företag som jag besökte häromdagen kastade männen jordnötter i kvinnors urringningar. På ett åkeriföretag hade männen satt upp en kalender med nakenbilder på kvinnor på väggen i växeln där endast en kvinna jobbade och på en annan kvinnas kontor satt det upp en kalender med bilder på halvnakna brandmän. Detta är bara några få exempel.

Sexuella trakasserier skapar tryckt stämning på arbetsplatser. Det värsta är att när någon äntligen vågar tala om att man blir bestört över att få en jordnöt i sin urringning finns det alltid någon som säger: men vaddå får man inte skämta heller, jag menade ju inget illa. Och när man väl lyckas få till en diskussion om vad som är okej och inte, så har jag varit med om att diskussionen hamnar i ”Jaha, då får jag inte ens titta på sina kvinnliga kollegor längre.” och då är alla helt plötsligt överens om att ”nej, så får det ju inte vara” och därmed kan diskussionen vara död. Och inte har vi blivit klokare på vad sexuella trakasserier är.

Så när är någon utsatt för sexuella trakasserier? Om jag har för vana att krama min kollega Erik varje gång vi ses och han aldrig har sagt något, trots att han kanske tycker att det är besvärligt så är det svårt att kalla det för trakasseri. Men om Erik kommer till mig och säger att: "Du, jag tycker inte det känns helt bra när du kramar om mig" eller om Erik tydligt visar att han inte vill bli kramad, och jag inte slutar, ja, då kan man prata om trakasseri. (Erik kan också välja att gå via klubben om han tycker att det är för besvärligt att nämna detta direkt till mig. Och då gäller samma sak.)

Så nej, jag skulle inte säga att det var sexuell trakasseri att ropa ”RÖR PÅ MUSEN” till kvinnan på mötet och därefter skratta. Men det skapade obehag och olust. Och varför vill man göra det, undrar jag?

Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur det är på era jobb, så skriv gärna in här och berätta.

Oseriösa pensionsförsäkringar som borde svartlistas!

Kvinnor lever i genomsnitt 4,44 år längre än män. Den här statistiska skillnaden gör att kvinnor, som får betala lika mycket i premie till de privata försäkringsbolagen, får ut lägre pensioner. Detta sker utan hänsyn till hälsotillstånd eller levnadsvanor, som enligt forskning, spelar stor roll i levnadslängden oavsett kön.


På grund av att kvinnor får lägre pension på grund av lång föräldraledighet och deltidsarbete, är det fler kvinnor än män som pensionssparar, men kvinnor får inte ut lika mycket pension som männen trots att de sparar lika mycket.

De privata försäkringsbolagens diskriminering av kvinnor borde räknas som diskriminering på grund av kön, men på grund av undantag i diskrimineringslagen gällande försäkringsbolagen, får de privata pensionsföretagen fortsätta att diskriminera kvinnor.

Vi behöver bli fler som vill se att undantagen i lagen tas bort.

Sommarjobb i Kebabvagnen

När jag var 17 år jobbade jag en sommar i en kababvagn i Södra Sverige. Detta jobb var resultatet av mina föräldrars kontaktnät. Min pappa kände ägarinnan och då fick jag jobba där. Jag tyckte att det var ett spännande jobb i o m att jag skulle för första gången tjäna egna pengar OCH jobba i centrala delen av stan och på det sättet ha kontakt med mina sommarlediga kompisar som passerade vagnen på dagarna.

Jag kom och tänka på Kebabvagnen igår på seminariet om Papperslösa i Sverige.

I den här vagnen fanns det en man som hette/kallades för Eskandar. Han följde med ägaren från tidig morgon och var den som stängde vagnen varje kväll runt 23 tiden. Han pratade knappt svenska, men han var mycket trevlig. vissa dagar verkade han mer sliten än andra. Men det var ju bara så Eskandar var. Ibland kom det "kompisar" till Eskander som också jobbade i vagnen. Det var ganska omöjligt att få veta mer om dem i o m att de inte pratade svenska. Eskandar och de andra männen förblev ett mysterium för mig ända tills några månader efter att jag hade slutat där.

Det var då jag fick reda på att ägaren till kebabvagnen åkte ut till flyktingförläggningar och rekryterade asylsökanden. Eskandar fick tydligen 2000 kronor för det dygnet-runt-arbete som han utförde åt ägaren.

Jag vet i och för sig inte om Eskandar var papperslös (Papperslös är den som befinner sig i Sverige utan myndigheternas tillstånd) men det är många papperslösa, som precis som Eskandar, sugs ut av giriga och oseriösa arbetsgivare på detta sätt.

De har inga rättigheter, får väldigt låga löner och ibland ingen lön alls och ibland blir de skyldiga arbetsgivaren pengar istället. Det här är ändå personer som har kapaciteten och viljan att kunna jobba. Men hamnar fel i systemet.

Eskandar var en riktigt hårt arbetande man. Det är helt orimligt att inte kunna hitta schyssta vita jobb under asylprocessen. Det är också delvis därför som LO och TCO arrangerade seminariet igår.

Papperslösa är dem mest utsatta på arbetsmarknaden och genom fackets insyn i deras vardag kan vi bidra till att skydda fler personer ifrån oseriösa arbetsgivare. Och TCO styrelsen har sedan tidigare fattat beslut om att papperslösa ska ha möjlighet att organisera sig fackligt.

Unionen arbetar för att förbättra situationen för papperslösa genom Centret för Papperslösa. Centret ska de ge information om svenska arbetsregler och ge råd till personer med arbetsgivarproblem. Arbetstagare ska slussas till rätt förbund, som i sin tur kan agera mot arbetsgivare. Centret öppnade 1 september 2008.

När det som inte får hända händer..

Min första dag på htf var en omtumlande erfarenhet. Mina kollegor/chef hade förberett så att det fanns bärbar dator, indockningsstation, pennor, block, mobiltelefon, skrivbord, stol och så självklart en bukett blommor!

Med tanke på att jag led av musarm när jag slutade på förra jobbet och var väldigt less på dåliga arbetsgivare, så hade jag inte ens kunnat drömma om att det fanns arbetsplatser där det bara fungerade som det skulle! Det var bara för mig att sätta mig ner vid mitt skrivbord och börja jobba med det jag skulle. Inte sitta och försöka jaga rätt person för att få en dator, en telefon och div andra saker som man behöver för att få sitt jobb gjort. Allt var redan fixat. Varsågod och jobba!

Att jobba inom facket har naturligtvist sina för och nackdelar men en stor fördel är att vi tar lärdom av vad våra medlemmar möter på sina arbetsplatsr och försöker föregå med gott exemepel, så att vi kan inspirera och visa vägen till ett bättre arbetsliv.

En självklar sak hos oss är till exempel tillgången till företagshälsovård som många av våra medlemmar saknar.

I måndags nåddes jag av det besked som man inte vill ha. Nämligen att en kollega på min enhet har plötsligt gått bort. Det är kristid. Någon timme efter beskedet kommer följande mail till oss alla:

Telefonnummer som medarbetarna kan ringa vid behov
På företagshälsan är det x, x och y som lämpligast kan kontaktas. Dom nås på telefoner
Ingrid 0708 xx xx xx
Bert 0709 xx xx xx
Hans 0707 xx xx xx

Företagshälsans vx: 08 xx xx xx
SPI (terapeuter jour till kl. 21.00) 08 xx xx xx
Jourhavande präst 112

Minnesstund planerades också. Jag antar att det finns en plan för hur cheferna ska agera vid sådana händelser. Det är värdigt! Det är så det ska vara! När vi möts av besked som får hela maskineriet att stanna upp, ska det finnas hjälp som tar vid. Och då är det fantastiskt att man har tänkt till innan och planerat.

Med hopp om att fler ska få tillgång till företagshälsovård på sina arbetsplatser!

Jag längtar efter

Dagens lunch intogs på TCO där vi som är med i nätverket för integration och etnisk mångfald, hade bjudit in Anna-Lena Lodenius för att lära oss mer om hur vi kan stoppa de populistiska odemokratiska vindarna genom fackligt arbete.

Samtalet handlade om RHPs (Radikala HögerPopulister)frammarsch i Sverige och Europa.
Här kan du se ett liknande föredrag med Anna-Lena.

Just nu längtar jag efter att få läsa Anna-Lena Lodenius och Mats Winborgs bok "Slaget om svenskheten".
En annan bok som jag vill läsa är fantastiska Lena Sundströms bok: Världens lyckligaste folk

Även Forum för Levande historias utställning (O)mänskligt står på min att-göra-lista.

Lag som främjar uppvigling

I Belgien är du numer kriminell om du bär heltäckande sjal eller sk burka. Det är alltså nästa lika illa som att stjäla, våldta eller begå något annat brott.

"Härmed är Sara Johansson dömd till att ha burit burka på offentlig plats"

Skulle jag få välja fritt, skulle jag heller förbjuda Botox. Du vet, nervgiftet(!) som en del kvinnor sprutar in i sina ansikten för att inte få rynkor.

Att staten förbjuder saker som kan vara farliga för allmänheten kan jag förstå. Men att förbjuda ett klädesplagg som färre än 100 personer bär bland Belgiens nästan 11 miljoner invånare låter som...uppvigling.

Allmänheten är inte på något sätt hotade av att några få personer väljer att bära burka. Allmänheten är däremot i väldigt osäkra händer i ett land där ett plagg förbjuds på mycket tveksamma grunder.

Att bära eller inte bära burka är en ickefråga för största delen av muslimer. statsangelägenhet. Samma sak gäller böneutrop från minareter. Ändå har dessa frågor kommit att prägla europeiska länders debatt den senaste tiden.

Att göra en ickefråga till en fråga när det inte finns någon opinion i frågan(förutom hos högerextrema och människofientliga grupper) är att spela de rasistiska krafternas spel.

Jag drog efter andan när jag hörde om Belgien och tidigare om Schweiz och hur de gjorde böneutrop till en valfråga.

Inför valet i höst står humaniteten på spel. Vågar vi stå för humanism i Sverige? Vågar vi ta ställning mot hatretorik?

Jag hoppas och tror att vi kan det.