Det är glädjande nyhet att vänsterpartiet och socialdemokraterna diskuterar delat ledarskap för sina partier. Både S och V är tydligen inspirerade av miljöpartiets framgångar på området. Även SVT drivs av ett delat ledarskap. It-företaget CSC vann Unionens pris Guldnappen bland annat för att de genom delat chefskap underlättar för chefer att kunna vara småbarnsföräldrar.
Jag vill påstå att delat ledarskap är framtiden! Att en person ensam ska stå på toppen och vara ensamansvarig för ett företag eller en organisations verksamhet internt och externt är ett ansvar som många inte vill axla, och därför tackar nej till chefsposter trots att de skulle bli suveräna ledare.
Det är orimligt att en ledare ska välja bort privatliv och totalsatsa på sitt arbete, vilket är det som krävs av våra partiledare och andra chefer. Ledarskapsstruktur med en person högst upp, är baserad på att det är en man som är ledare och som har en kvinna/fru som tar hand om hushållet, barnen och allt det sociala. Det är delvis därför som endast en tredjedel av cheferna är kvinnor.
Chefsrollen/ledarrollen som den har sett ut är uppbyggd utifrån männens villkor och förutsättningar. "En man föds till världen, en kvinna till familjen" skriver Mia Öström i boken Den du söker finns inte här. Med den genusstruktur vi har i samhället där kvinnor tar huvudansvaret för hushåll och familj, är det någonstans givet att kvinnor väljer bort ledarroller. Det är för tungt att ta hand om två familjer helt enkelt.
Det är så klart en stor uppoffring att inte ha något privatliv. Med ett delat ledarskap skulle fler kvinnor våga ta på sig ledarroller och vi skulle också kunna se en större mångfald på ledarposter.
Det delade ansvaret öppnar upp för att kunna vara mänsklig; att vara sjuk ibland, åka på semester, vara föräldraledig, hämta på dagis, vara lite medieskygg vissa dagar eller helt enkelt för att kunna prioritera sitt privaliv ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Alltså, det här är komplext och jag har fler frågor än svar. Jag håller med dig i allt om privatlivsoffer och att även chefer måste (kunna) vara mänskliga.
SvaraRaderaMen för att ändå kverulera så går mina tankar åt det här hållet:
- Kompromissande och samförstånd är ofta bra men är det rätt på den där yppersta toppen? Skapar det rätt nivå av spets eller innebär det att den spets som kanske behövs slipas bort i samförståndets anda?
- Retoriskt så undrar jag om man kan dela ansvar? Att man kan dela arbetsuppgifter förstår jag men att dela ansvar i samma ögonblick för samma frågor?
- Det som är mest aktuellt just nu är ju diskussionen om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Och då uppstår ju frågan om det är rätt med delat ledarskap i just det (sannolikt) förändringsintensiva situation som (V) står inför?
Hej Pär och tack för ditt svar!
SvaraRaderaSjälvklart är det en komplex fråga och vad är bäst egentligen?
Jag anser nog att vi har prövat ensamledarmodellen i väldigt många år och att prova något nytt för att utvidga bilden hur ledrskap ska ske och skapa möjlighet för fler att bli ledare är förvisso en utmaning men verkligen värt att pröva.
Vi har ju många exempel på detta område även från den privata sfären såsom parrelationer eller föräldraansvaret. Där är man oftast två. Det leder till konflikter mellan varven. Det blir inte alltid bäst, men blir det verkligen alltid bäst med enmansshow? Jag tror på att när två personer (eller fler) diskuterat en fråga och sett på den utifrån sina särskilda vinklar, så kan besluten bli bättre och mer genomtänkta.
Vad det gäller (V) så tycker jag att det är nu eller aldrig för dem. Det är väl toppen att passa på och ändra på fler saker när de ändå har påbörjat ett arbete.