Lördag, Prideparad.
Längst bak i Unionens tåg i Prideparaden ser jag en person som bär en Unionenflagga och jag blir nyfiken på henne i och med att jag inte har sett henne tidigare.
Det gick förvisso en hel del personer i Unionentåget som jag inte kände igen, men det var något i hennes uttryck som gjorde att jag tillslut gick fram och pratade med henne.
Shabnam visade sig inte alls vara Unionenmedlem. Hon var till och med medlem i ett annat fack, men i och med att de inte fanns i tåget och hon tyckte att det var viktigt att stoppa homofobin på arbetsplatserna hade hon bestämt sig för att gå i Unionens tåg.
På Shabnamns jobb var homofobin öppen. Senast i fredags hade hon åkt bil med en kollega som under nästan en halvtimme hade förklarat om varför det är fel och onödigt med Pride. Hanna hade blivit aningens stum efter kollegans långa utläggning och insett att om hon ska jobba vidare med honom i det projekt som de höll på med, så kunde hon inte gå i öppen konflikt. Hon hade försökt att säga vad hon tyckte, men var frustreard över att hon hade låtit honom vinna.
Shabnam berättade att det är så mycket homofobi och transfobi på hennes jobb att hon inte ens vet var hon ska börja åtgärda det och därför funderade hon starkt på att sluta på det jobbet.
Shabnam hoppades att hennes kollegor skulle se henne i paraden så att de skulle fatta var hon stod i hbt-frågorna. Att hon valde ett fackförbund att gå med var ett strategiskt val för henne.
Pride är slut för den här gången, och jag har återigen, genom Shabnams och andra personers berättelser fått bevis på att arbetsmarknaden inte är på långa vägar ren från diskriminering och fördomar mot hbt-personer. Mycket finns kvar att göra och trots att Pride är över för den här gången, så fortsätter Unionens arbete för öppna arbetsplatser.
